Aftonbladet – 14 november 1874, sida 3

min skuld, låt icke er egen undergång hvila tung på min själ! Om ni visste huru jag lidit, hura olycklig jag känt mig, skulle ni förlåta och beklaga mig; jag vet att ni skulle det och att ni, så vidt det är möjligt, skulle hjelpa mig att försona hvad jag felat. Försona — på hvad sätt? Derigenom att jag lemnar England för en tid och er för alltid; derigenom att jag lofvar vid alt hvad som är heligt att aldrig mera 8ge er, förr än vi kunna mötas som vänrer.. Vi ha varit vansinniga, men pu ha vi återvunnit sans; vi ha varit förblindade, men längre fram skola vi se alt sammans vid sanningens rena ljug, och då skall ni gifva mig rätt, Winifred, emedan jag häjdat mig i tid, innan alt var förloradt. Låt oss skiljas nu. Jag vet att det måste ske, men jag känner mig så svag, så förikrogsad. Var stark äfven för mig. Ni är god och mild och har ej syndat så, som jag. Räck mig er lilla hand, till-ett tecken att ni förlåter mig, lomna mig derefter och återvänd till ert hem och till ert forna, skuldlösa, pligttrogna lif. Mitt forna lif, upprepade hon långsamt, med ett hårdt uttryck i sin röst, till det ledsamma, tunga, ödsliga lifvet! Nej, bällre vill jag dö. Då lifvet blir en börda, så — ju förr man blir det qvitt, dess bättre. Så sade alltid pappa, och jag känner att han hade rätt. Det förbjude Gud! utropade Cyril, häftigt uppskakad både af orden och af den ton, hvarmed de uttalades. Tänk på all den välsignelse, som återstår för er; tänk på ert hem, er make, ert barn. Genom att appfylla era pligter emot dem, skall ni åter bli lycklig. Försök det blott, försök det under en månad och —