Aftonbladet – 14 november 1874, sida 3

motsats till våra militära institutioner. Vid I första blick derpå finner man tydligen att I det gäller reform i vår krigsförfattning. I bränvinsfrågan. TIL Det åligger oss nu att med antagliga skäl styrka vårt påstående, att de åtgärder, Stock. holms stadsfullmäktige vidtagit för bränvinsförsäljningens ordnande hvarken medfört en önekvärd minskning i superiet eller den inkomst, som kommunen bör hafva af denna försäljning. Obestriåligt är, att det verksammaste medlet mot superiet är att bränvinet hålles i högt pris. Härtill togs ock behörig hänayn, då den nu gällande bränvinslagstiftningen infördes. Tillverkningsskatten, som under hela hugbehofsbränningsperioden var så låg, att I kanna bränvin stundom gälde 50-öre, höjdes ganska betydligt och medförde att produktionen nedgick, att varan blef dyrare än förut och att förbrukningen deraf minskades. Vidare bestämdes en konsumtionsskatt, 40 öre pr kanna för bränvin, som utskänktes, och 25 öre pr kanna för det, som utminaterades. Kommunerna skulle uppbära denna skatt: det låg således i deras intresse att den uppgick till så högt belopp som möjligt, och dem tillerkändes rättighet att på bästa sätt ordna försäljpiogen. Men en vigtig omständighet har blifvit förbisedd, sedan de anförda beskattningsföreskrifterna längre tid tillämpats, den nämligen att till töljd af de jämt stigandearbetslönerna har penningetillgången för dem, hvilka företrädesvis konsumera bränvin, ökats så betydligt, att superiet derigenom befordrats, d. v. 5. de, som äro begifna på superi, kunna för en mindre del af sin dagliga arbetslön erhålla ett mer än tillräckligt qvantum bränvin för att deraf varda berueade. Använder en på bränvin begifven arbetare, som har 3 kronor om dagen i arbetslön — och det är nu för tiden ganska vanligt i de större städerna — 2 kronor till sitt och sin familjs underhåll, kan han för den tredje kronan erhålla oe kanna bränvin, och förtär han det, varder han berusad och, om han icke är desto starkare, den påföljande dagen oduglig till arbete. Men om tillverkningeeller försäljningsskatten vore så hög, att han för samma krona endast erhölle ett ringa qvantum bränvin, så kunde han deraf icke varda berusad och blefve ej till arbete oduglig. Ja mera den suplystne sättes i tillfälle att för en jämförelsevis ringa del af sin arbetsförtjenst ständigt erhälla ett stort qvantum bränvin, desto hastigare närmar han sig den tidpunkt, då han varder till arbete oduglig och med hustru och barn faller kommunen till last. Men stadsfullmäktige, som omöjligt kunnat undgå inse att bränvinsförbrukningen, till följd af den ökade arbetsförtjensten, fruktansvärdt stigit, hafva icke genom att beskatta försäljningen söktattfördyra bränvinet och derigenom minska superiet samt bereda kommunen en mot den stigande brän vinskonsumtionen svarande högre inkomst. Med året 1866 började stadsfullmäktige utbetala ersättning för inlösta äldre utskänkningsrättigheter. Året näst förut (1865) utgjorde brattoinkomsten för samtliga utskänk nings. och minuthandelsrättigheter 411,034 kronor 60 öre. Då uppgick de äldre, begagnade utskänkningsrättigheternas antal till 334; men 1872 utgjorde hela brutto inkomsten 365,946 kronor 18 öre (således i rundt tal 46.000 kronor mindre än 1865), ehuru de äldre utskänkningsrättigheternas antal nedgått till 189. Då under åren 1865 —72 icke mindre än 155 gamla utskänkningsrättigheter upphört, dels genom dödsfall, dels genom inlösen, är det obestridligt. att emedan bränvinsförbrukningen under ti den högst betydligt stigit, hade kommunen bort komma i åtnjutande af en ganska be tydligt högre inkomst af bränvinsförsäljningen; det är nämligen påtagligt, att då utskänkningsställenas antal minskas, måste omsättningen stiga på de återstående, så vida icke konsumtionen äfven minskas, hyilket ty värr icke varit förhållandet. an kan derför säga, att då stadsfullmäktige från och med är 1866 till och med 1872 sammanlagdt utgifvit 119,577 kronor 93 öre i ersättning för inlösta utskänkningsrättigheter, har dermed icke något annat vunnits än en större omsättning hos dem, som idkat utskänkningsrörelse, men utan att desse för en sådan fördel gitfvit kommunen en mot svarande högre skatt. Icke häller har syftemålet med inlösningen af gamla utskänk ningsrättigheter — det att befordra bildanået a? utskänknings bolag — blifvit uppnådt, fastän det ganska väl hade låtit sig göra, att när ett antal gamla rättigheter blifvit inlösta eller genom dödsfall upphört, ett motsvarande antal nya rättigheter stälts till ett utskänkningsbolags förfogande. Utskänkningsaktiebolaget i Göteborg började sin verksamhet 1865 med öfvertagandet af 40 utskänkningsrättigheter. Men då en liknande anordning icke befrämjats af stadsfullmäktige, ehuru de 1872 hade 155 indragna rättigheter att förfoga öfver, så borde väl fullmäktige hafva ordnat bränvinsförsäljningen så, att den lemnat kommunen högsta möjliga inkomst på samma gång superiet motverkats. Så har likväl icko skett. Ehuru, såsom ofvan anförts, de gamla utskänkningsrättigheternas antal nedgått betydligt, beslöto stadsfullmäktige i April 1872 att i afseende på vilkoren för åe utskänk ningsrättigheter (till antalet 49), som då skulle ä auktion försäljag, borde någon förändriog ske. Minsta kanntalet bestämdes då, likasom 3 år förut, till 3000 kannor, och försäljningsafgiften eller skatten — skulle erläggas halfårsvis. Dessa båda beslut vitnade om brist på sakkännedom, förutseende och omtanke. Det hade mycket väl gått an att bestämma minimum till 3000 kannor för hvarje af dessa rättigheter. De allra flesta, som skulle försäljss, innehades af krögare, hvilka under de tre föregående åren uppdårifvit ain rörelse så betydligt, att de nu villigt bjudit 5000 kronor, kanske mera. De skattade hvardera i medeltal för 3642 kannor: tillökningen hade således utgjort 1358 kannor för hvarje rättighet. — De hade icke kun nat bära en så stor tillökning i skatten, torde någon invända. Jo, ganska lätt, de skull: gerna underkastat rig den, om stadsfullmäktige förändrat vilkoret för skattens erläggande och bestämt att den skulle erläggas månadtligen i förskott. Förhållandet är, att de allra flesta krögarne hafva en förlagsgifvare, zom förskjuter halfårsskatten, mot vilkor att krögaren köper sitt bränvin hos den förra till det pris, han bestämmer och hvilket alltid är betydligt högre än det i handeln gällande. Förlagsgifvaren bereder sig derigenom en vida högre vinst på bränviset, än kommunen erhåller för utskänkningsrättighetem. Kändt är att då krögaren, som icke är kapitalist, på en gång skall i förskott erlägga halfårsskatten,