Aftonbladet – 10 november 1874, sida 2

sinning. Oyril hade fallit, icke emedan har var dålig, utan emedan han var svag. Al naturen var Oyril fri från lastbara anlag det var hans högre egenskaper, den hos ho nowal: för stora kädslighötoa, hans förfining hans kärlek till dot sköva, håns sträfvar efter idealet jämte det poetiska elementat i hans sisne, hvilket elt visade honom lifvets stränga, allvarliga pligter genom ett gyllne skimmer; det var alt dettå, som gjorde de omöjligt för honom att erhotstå verlden och dess lockelser. Det fordras stor karakters. styrka för att den, rom fått rik fantapi, skall vara klok i litfvets vanliga förhållanden. Fatiigdom, hårdt arbete och försakelser hade förr varit Cyrils stöd, framgången blef hans olycka. Olyckligtvis framstälde sig det onda för honom att börja med som en ljusets ängel; i motsatt fall skulle han med fasa vändt sig bort derifrån. Föga anade ban, då han första gången såg Winifred och miss Driugh hos mrs Leigh, till hvilka lidänden, gorger och sjelfförebråelser denna bekant skap skuile leda. Icke läg det något orätt nti, att ban likgiluigt. samtyckte att låta presentera sig för en vacker, blek qvinna, hvilkeps ögon, då hon långsamt höjde blickea emot hans och åter sänkte den, han Re de öonela hade a most öfverraskande, hen vågonsia e skådat? Mer än on mänad hade förgått, då han ä nyo sammanträffade med de bida damerna i parken och förnyadö ex bekantskap, som han nästan hade slömt. De träffade: der Under promenadtimmarnå, dag efter dag, ock en ging inbjöls Cyril att besöka dem i vilian via Richmond. ; London var just då mycket folktomt; knappt nägra af hans umgängesvänner funnos i staden, Mrs Leigh var vid Spa, kapten