Aftonbladet – 9 november 1874, sida 3

TT under det han med sträng blick fixerade Cyril. Säg icke ett ord — Cyril syntes färdig att afbryta honom — jag vetalt. Jag vet att du åter är skuldsatt, att du bedrar ärliga handtverkare, förslösar penningar, som ej tillhöra dig, och gör skulder, som du ej har någon utsigt att på hederligt sätt kunna betala, ty då jag förtre månader sedan skickade dig hundra pund, sade jag dig ät ven att du icke hade att vänta mera hjelp af mig. Du vet att hvad jag säger, det menar jag också, men i stället för att bära dina bekymmer som en man, har du handlat. så, som jag icke trott att en son af mig och din mor skulle kunna handla — som en feg pultron. Detta var mera än Cyril kunde tåla, Medvetandet om skuld, svårare och bittrare än hans far visste, hade hittills gjort honom stum; men vid denna beskyllning vände han sig, blek af vrede, emot sin anklagare och svarade med en röst, som darrade af slunesrörelse: Är det för att skymia mig, som nt har kommit, min fard Det är väl för os8 båda, att jag mins det starka bandet oss emellan, som ni synes hafva glömt. Har och son stodo midt emot hvarandra med högburet hufvud, blixtrande ögon, och flämtande bröst; men Oyrila ögon mänktes först; det är blött den skriafrlo, som frimodigt kan möta sim anklagares blick. Ord — endast tomma ordl sade fax mern föraktfullt. De låta väl, men betyda intet; stor i orden, liten i handling — bättre är handling utan ord, än ord utan hand. ling. Jag är ändeck glad att du har qvar så pass heder, att du känner sanningen som en förolämpning. Har jag gjort dig orätt i hvad jag sagt, så stig fram Som en man och bevisa att jag ljugit. Säg att det ej är för din skull; Mary har bedragit