Aftonbladet – 7 november 1874, sida 3

FERNANDO ETS SKEN RGWIReTA visste det, ban egde förmåga att gestalta denna sköna framtid. Man fick visserligen icke veta, när och huru Gubarev skulle gripa verket an; men han var oupphörligt sysselsatt dermed, han höll på att samla materialier till ett stort arbete, i hvilket alt skulle angifvas, alt förklaras, alt afgöras, Derför spelade han en så stor, en så vigtig rol bland sina förtroendefulla landsmän, Nå väl, frågar läsaren, och detta märk. värdiga arbete? Det blef aldrig af. Men under det att Gubarev höll på att förbereda sig till utförandet af det värf, som skulle tillförsäkra Ryssland den värdigaste framtid, lät han sin köttslige broder jämmerli. gen utpina bönderne på sitt gods, Kejsar Alexander I var på sin tid Rysslands vällige Gubarev. Ja, han var en europeisk Gubarev. Alla de bland hans landsmän, bvilka törstade efter ett lifsens vatten, som den ryska kyrkans och det ryska statslifs vetg dittills förseglade brunnar icke kunde skänka, alla de, hvilka väntade någönting godt, någonting i rent mensklig mening stort af framtiden, skockade sig kring honom, beundrade honom, väntade slutliga lystringsordet från honom, Men dettxlyatrinugsord uttalades icke af -honom, denna sköna framtid blef aldrig af! Tvärtom, de idealer, som den fromme kejsaren dyrkade i början af sin regering, öfvergåfvos under hand af honom sjelf. Det var rök alt samiwans, endast rök! Och denna rök förenade sig med den, som uppsteg från let bål, på hvilket Europas öfrige furstar appbrände aila de förespeglingar, alla de löften, hvilka de nyss gifvit sina folk, men hvilka de ansågo onödigt att hålla, sedan nödens stund var förbi. Detta var i begynnelsen af. den heliga alliansens tid. När röken snart skingrades, såg man nog att man bedragit sig sjelf. och andra, och medvetandet om den lärdom, som folket hade fått, att icke förlita sig ph furstarne med Guds nåde, gjorde att man blef dystert stämd, hoppades på underverk och underhöll skaror af spioner, Alexander I är en märk.