Aftonbladet – 7 november 1874, sida 3

af menniskans naturliga rättigheter för egen räkning, behof af nationell sjelf. ständighet, af naturlig utveckling, af medborgerlig och politisk frihet. Furstar och folk sluta hemligt förbund, och nu ingår för Alexander Iden skönaste ärans, den högsta storhetens tid. Napoleon, vesterns store kejsare, kan icke lefva för afund mot österna-kejsare. Han samlar det. vestra Europas: -alla härar -— med undantag. af Sveriges — i sin hand, och tågar med dem till Moskva. Men här möter honom Alexander med — vintern, kölden. Alexander segrar, och i de europeiska folkens fantasi växer hans gestalt till en jätte, som skarpt aftecknar sig mot den vinterliga klara himmeln och eldflammorna och rökstoderna från Moskvas brand. När den stora armöns spillror draga sig från Ryssland tillbaka genom Europa, uppbrusa i dess spår befrielsekrigens mäktiga folkvägor, ledda af Rysslands, Englands, Preussens och Österrikes monarker samt Sveriges kronprins, Mellan folk och furstar rådde då det bästa förhållande, som Europa hade skådat sedan långa tider. Folken omfattade furstarnes sak, furstarne folkens. Furstarne skulle åter förhjelpas till sina förlorade länder, det förstås, men folken skulle i gengäld erhålla alla möjliga sociala och politiska frioch rättigheter. Det var en ömsesidig förbrödring af stora intressen och höga idber, som lofvade Europa den fridfullaste, den skönaste framtid. Hufvudfiguren i denna furstekoalition, denna stormande folkrörelss var nu der mäktige mar, som redan till hälften hade krossat det korsikanska vilddjurets ramar, den ädle, älskvärde, religiöse, liberale ryske kejsaren, som endast lefde för folkens upplysning, fria utveckling, timliga och eviga väl. Öfveralt, der han drog fram genom Tyskland i spetsen för de förbundna härarne, framkallade han förtjusning, beundran, dyrkan. Furstarne såg upp till honom såsom till sin ledstjerna folken såsom till sin välgörare, de tyske ny-romantikerne och mystagogerne söson