Aftonbladet – 7 november 1874, sida 2

—AAA ringare. Men icke ett enda af de nämnda partierna kan påstå, att Bismarck tillhör det. Feodalisterne anse honom alt för liberal, de konservative tycka att han är för barsk i sitt uppträdande mot smästaterna och äfven mot den preussiska aristokratien; de nationalliberale klaga deremot öfver, att hans politik ännu omisskänneligt bär präseln af aristokratisk fördomsfullhet, och tramstegsmännen hafva naturligtvis talrika och välgrundade anledningar till missnöje med honom. Kanslern kan derför endast behålla sin majoritet i riksdagen derigenom, att han ständigt sätter det ena partiet i rörelse mot det andra, och detta gör han ogeneradt nog genom att hålla styfva konservativa tal, då han beh:foer understöd af högern, och genom att tydligt låta förstå, att han är liberal, då han söker röster i centern och venstern för någen stormlöpning mot högern eller några ijugtttutioner, som öfverlefvat aig sjelfva. I almänhet öfverensstämmer dock kanslernspolitik mest med högerng sxrundsstser, och detta borde göra honom populärare hos feodalisterne och de konservative än hos da liberale; men förhål!andet är raka motsatsen, ty fastän aristokratien röstar för hönom, knotar den mot honom isamlingsrummen och försöker att störta honom vid hofvet, hvaremot de liberale, gom ofta uppträda mot honom i riksdasren, utanför den samma äro hans kraftigaste försvarare. Skälet är, att de liberale tro, att han i själ och hjerta är ense med dem, De glömma hans inkonstitutionella uppträdande för tio år sedan och hafva fattat den åsigten, att han skulle gå mycket långt i liberalism, om han icke hinårades af kejsaren och adeln, och emedan de förarga sig öfver hans tillfälliga konservativa utbrott såsom olämpliga eftergifter åt hofvet, äro de benägna att skänka sitt bifall åt hans liberala handlingar — häktningen af grefve Arnim, understödjandet af Thiers och hans antipåfliga härnadståg — som bevis på hans verkliga sinnelag. Jag talade här om dagen till en framstående liberal politiker och han sade tämligen mystiskt: Bismarck är före sin tid, Vi hafva ofta bekämpat honom, men utgången har visat, att han hade rätt och vi orätt. Tygka enheten skulle icke ha blifvit genomförd, om vår politik för tio år sedan segrat öfver hans, och nu rygga vi tillbaka att uppresa oss mot honom, af fruktan att hindra det stora verkets fullbordan. Om vi gjorde det, skulle framtidens liberale aldrig förlåta oss, Jag kuhde icke underlåta att svara, att innan man följde en man med förbundna ögon, borde man åtminstone veta, hvarthän: han ledde en; men min inlokutör skakade blott på hufvudet. Han var synbarligen öfvertygad om, att man kunde heltoch hållet lita på Bismarck, och: han skulle icke ha velat medgifva, att kanslern hade en mängd lyckliga tillfälligheter att tacka för sina framgångar, lika mycket som en naturlig skarpsinnighet — ja, kanske mer. ooFå framstegsmän äro benägna att sätta i fråga Bismarcks skarpsinnighet, och likväl måste de; som känna kanslern — ja, till och med de; som bedöma honom blott efter hans bana — inse att en stor del af hang närvarande politik blott bestämmer af framgångens arrogats, och ått han nu kommit i ett lynne, dä det särskildt är mindre rådligt att blindt följa hocom. Med ett afundsjukt Ryssland på ena sidan och ett. ovänligt Österrike i dess flank, med Frankrike åtrbende att återvinna sina förlorade provinser, och med Danmark, färdigt att kasta sin flotta och sin armå i vågskålen mot kejsarriket, om det en gång blefve besegradt, befinner sig Tyskland i en mycköt ömtålig ställning ; och man skulle tycka, att det förnuftigaste det kunde göra, vore att genomföra liberala reformer i det inre och icke bry sig om sina grannar. Om Tyskland handlade så, skulle det icke ba höfva bysa mycken fruktan för framtiden, ty det är starkt, då det gäller att försvara sig mot anfall. Men hvem kan säga hvad som kommer att hända, om Bismarck, i sin önskan att fullborda det stora verket, skulle kasta sig i ett nytt krig? Man talar nu i Tyskland icke om något annat än om bråket med Frankrike, Spanien och Italien. Fyra tyskar bland fem skola säga er, att ett nytt krig med Frankrike är oundvikligt; att ju förr det kommer att ega rum, dess bättre; och underlaget för dessa påståenden utgör den tanken, att deras land borde blifva den första makt i verlden så väl till sjög som lands och komma i den ställning, att det kunde skrifva Isgar för hela Europa. Sådana åsigter äro icke naturliga för tyskarne, då de befinna sig i sin vanliga nyktra stämning. Om de lemnades åt sig sjelfva, skulle de hafva nog förstånd att inze de svårigheter, som omgifva dem och vara nöjda med hvad de hafva, hällre än att riskera det på ett öfveriladt försök att vinna mera; men olyckligtvis undertryckes all försigtighet genom den blinda tron på Bismarck, Han har så ofta segrat, han är en af desse män, som uppstå blott hvart femhundrade år, och hur länge kan det icke dröja, om han hindrag att genomföra sina afeigter, innan man kan finna en man, som är i stånd att sätta kronan ph fäderneslandets härlighet? Dessa äro de skäl, med hvilka många förnuftige män låta Iocka sig att subordinera sin öfvertygelse under viljan af en statsman, som icke är öfver sig märkvärdig för lugn och försigtighet. Det finnes icke något namn för denna benägenhet mer än det franska uttrycket engouement, herodyrkan, eller dyrkan af framgången i dess mest förblindande form. Bedömd efter historiska föregåenden är en dylik hjeltedyrkar den farligaste lidelse, som kan bemäktiga sig ett folk; och för närvarande äro de tecken på dep, som kunna iakttagas i Tyskland, ytterst oroande för främlingar. Med anledning af Englands at oss förut omnämda atsigt att återkalla sitt sändebud i Vatikanen, innehåller Neue freie Presse eu intressant och väl skrifven artikel om den isolering, i hvilken päfvedömet genom sin verldsliga maktlystnad sedan några år kommit i förhållande till deflesta at Europas stater. Artikeln är af följande lydelse: Det börjar blifva tomt kring den gamle på S:t Petri stol... Huru uteslutande än Pius IX lefver i sin drömda -verld och huru litet än verkligheten får göraanspråk på hans uppmärksamhet — smärtsamt måste det dock vara för honom att se sig alt mer och mer öfvergifven, att se huru ett tomrum så svaåningom bildar sig kring Guds ställföreträdare på jorden. Hvart-hafva de nu gått, de stolta förhoppningarna, de djerfva planerna, med hvilka påfven öppnade det vatikanska konciliet? Såsom rök hafva de försvunnit, såsom skum brustit sönder, och ur den heliga fröjdekalk, som curian lät de församlade biskoparnekredensa åt sig, drack han snart den bittra UVrnitanandeam 0 Tlaenagfll ae RT PALL