Aftonbladet – 30 oktober 1874, sida 3

EEE notAAERANEEEENEE SSE Det upplystes, att djuret var en elg, och fis skarena uppmanades släppa det samma löst igen, hvilket dock icke hann fullbord.,. förr än en annan katastrof inträffade. På bryggan, vid hvilken elgen var fastbunden — hvilken brygga förut var belastad med ett antal af vattenfylda halftunnor — samlades en hop menniskor för att åskåda elgen, hvarvid bryggan brast och de flesta på den samma stående plumsade i sjön och dessutom ofvan ifrån öfversköljdes afvatten från omnämnde halftunnor, hvilka äfven störtade i vattnet, men lyckligtvis icke skadade någon. — Der visade sig jämnlikheten, och om hvarandra summo i broderlig endrägt köpmän, skeppare, resexpediter, kontorister, bodbetjenter, fiskare, pojkar, qvinnor och barn, hvilka senare uppfiskades och bringades i land af hvem som bäst hann. — Härvid tappades åtskilliga så väl hufvudsom fotbeklädnader, och gom det var för mörkt att finna det förlorade, lemnades detta åt sitt öde till daggryningen då man var ute för att berga alt hvad bergas kunde af mössor och trätofflor. — Men, nu hade vi så när bortglömt elgen. — Ja, den var verkligen borta ett ögonblick, ty då bryggan brast, kom han lös och samm norr ut, men roddes fatt af en fiskare, som undgått badet, och hvilken släpade konom i land, då djuret nästan var dödt och visade tecken till lif endast en helt kort stund efter det att det andra gången var kommet i land. — Påföljande morgon infann sig kronolänsmannen för att med den otillåtna jagten lagligen förfara. — Ett yttrande af prinsen af Wales. (Ur franska tidningen LIllustration.) Prinsen har nyligen på sin resa i Frankrike gjort besök på hertigens af Bisaccia och prinsens af Tremoille m. fl:s präktiga slott. Då prinsen af Wales en dag befann sig på ett af dessa, yttrade han till några personer, med hvilka han samtalade: -Ja, här i Frankrike sker allting så ogeneradt och trefligt. J hm har jagat i Tyskland; der fins kanske mer vildt än i det här landet, men så fins det också så mycket mer kammarherrar. Rättvise Gud! hvilken massa kammarherrar! Då man promenerar i en park, kommer en herre, betäckt med guldbroderier på sina kläder, och säger: den här vägen, ers höghet! — det är Jen kammarherre. Om man vill skjuta, så räcker en annan herre fram ett laddadt gevär — det är en kammarherre. När skottet är lossadt, et — åter igen en kammarherre. En gång gtade jag på en trapp, då plötsligt en person hviskade i örat på mig: Hvilken hund befaller ers höghet skola användas för hemtande af fågeln? Det var återigen en kammarherre! Hvilken hund? Det var på vippen att jag svarat: Vi ta en kammarherre!— Hur det står till med upplysningen i Haparanda. Gatubelysningen, skrifver tidn. Riksgränsen från Haparanda, har mot all förmodan ännu icke kommit ett steg längre än förlidet år, Lyktpålarne sakna äfven nu sina lyktor. Man har endast låtit under sommaren bestryka dem med rödfärg, ty värr är den icke stark nog till att sprida ljus i höstmörkret. Felet här vid lag lär dock hufvudsakligen få tillskrifvas fabrikanten, som försummat fullgöra den för lång tid sedan gjorda beställningen. Det påstås äfven, att några lyktor af misstag kommit till Luleå i stället för hit; samt att de der blifvit qvarhållna som god pris och nu hugna Luleåborna med sitt klara sken. Då nu sjöfarten med Stockholm snart upphör, är det föga utsigt till att derifrån vidare i höst bekomma några. — Den största persikoträdgård I verlden eges, enligt tidskriften Garden, af en mr Shellcross, som bor i närheten af Middleton i Delaware, I fjor sände han till New York 125,000 korgar persikor, och hade han haft tillräckligt med arbetskraft för att i tid taga af frukten, skulle han sannolikt ha kunnat afskicka ytterligare 25,000 korgar frukt. Under flere dagar efter hvarandra lastade han från sin fruktträdgård tio järnbanvagnar fulla. Denna ofantliga fruktträdgård ligger utmed vägen på en sträcka af ber än 8 engelska mil och räknar öfver 100,000 ruktträd.