Aftonbladet – 30 oktober 1874, sida 2

Skall han inte jämt ha den att leka med? Och har han inte så många upptåg, gom det är timmar på dagen? Och slkg jag inte med mina egna ögon... Hon tystnade med ens; den saknade fingerborgen kom oförmodadt i dagen, den hade hela tiden legat i hennes ficka. Gossen hade således orättvist blifvit beskyld för ett fel och, ehuru oskyldig, fått lida. På detta vis hårdna de vekaste hjertan, förbittras öppna sinnen redan i den späda barndomen. James Cameron var visst icke någon smeksam far; hans känslor lågo alt för mycket på djupet för att alltid kunna visa sig i det yttre, men han älskade gozsen, till och med mera, än han sjelf förstod. Han såg honom blott sällan, emedan han sjelf var så mycket borta från hemmet; endast sällan visade han sin ömhet mot Willie, aldrig skämtade eller lekte han med honom. Och likväl var barnet förunderligt starkt fästadt vid den allvarsamme, tyste mannen; fadern kunde få Willie att göra alt; en blick, ett ord, voro nog för att tämja gossen under de väldsammaste anfall af häftighet, och aldrig syntes denne så nöjd, som då han fick vara ensam med pappa. För denna glädje lemnade han de muntraste lekar, den grannaste leksak. Möttes de i trädgården, drog gosgen gin hand ur sköterskans, stapplade fram till fadern, gemög sin hand i håns och såg upp ji hans anmsigte med ett bedjande uttryck att få stanna, Man kunde derför få se den i förtid gråbårige mannen och det lilla barnet vandra till sammans af och an, Doktorn talade blott sällan med sin späde följeslagare; han hade gå föga vana att umgås med barn, så svårt att sänka sig ned till ett barna fattningsgåfva, men Willie var