Aftonbladet – 30 oktober 1874, sida 2

barn, hvilket borde varit ett förenings-! band dem emellan, blef i stället en orsak till fullständig söndring. Med den klara pligtkänsla, den stränga åsigt om de starkares förbindelser mot de svaga, som utmärkte James Cameron, smärtades han mindre öfver egna lidna oförrätter, än öfver Winifreds försummelse af alla moderliga pligter mot den stackars lille gossen, hvilken helt och hållet var öfverlemnad åt tjenstfolkets vård. Till en början sökte han en ursäkt derför i Winifreds ungdom och oerfarenhet och bemödade sig att genom vädjande till modershjertat väcka hennes pligtkänsla, men snart nog insåg han, att intet moders: hjerta fans, till hvilket han kunde vädja. Barnet nämndes icke mera dem emellan; James Cameron fick aldrig lyssna till en lycklig och stolt moders förtroenden om hennes förstföddes evanligt stora framsteg om den första tanden, det första ordet, det första Steget — alt kära ämnen för en fars hjerta, om han åtven låtsar anse dem som obetydligheter. Willie var ej ett vackert eller, i detta ords vanliga bemärkelse, intagande barn; hog honom fans intet, som hänförde inbillningskraften, och derför var äfven hans mor kall för honom, Hade han egt skönhet, gladt lynne, varit lekfull och inställ sam, gkulle han måhända blifvit hennes favorit, Winifred skickade aldrig efter honom och gick aldrig upp i barakammaren, men då sköterskan förde ned honom, gjorde modera ej några invändningar deremot, Hon var aldrig ovänlig eller hård i sina ord emot honom; då hon tilltalade Willie, voro röst och blick alltid milda; satt han stilla och sedigt på sin lilla stol, glömde hon honom; plef han glad och bullersam, ringde hon på