Aftonbladet – 29 oktober 1874, sida 3

hem kunde icke längre hysa dem båda. Grace insåg detta slutligen, och ehuru hon för gin käre herres skull höll ut så länge hon förmådde, kunde det icke fortgå på samma vis; en af dem måste bort, och öfvertygad som hon var, att hennes matmör icke ville skiljas från Peggy Malloney — så vida ej doktorn derom utgaf en af dessa stränga befallningar, mot hvilka intet vad fans — sade hon upp sin plats, anförande som skäl dertill dessa skriftens ord: ett hus, som söndrar sig emot sig sjelf, kan icke bestb — ty Herrens välsignelse hvilar icke längre deröfver, tillade hon med högtidligt allvar, Winifred, som aldrig kunnat riktigt med den sträfva, skotska qvinnan och nu vari dubbelt mått intagen af ovilja emot henne, lyzanade blott alt för villigt till hennes be gäran att få lemna huset, Rädd för sin mans motstånd, sade hon intet härom till honom, och han var således okunnig om Graces afresa, ända tills hon inkom res klädd för att säga honom farväl. Hade domsbasunen ljudit för hans öron, i stället för hennes korta, formliga afskedsord, skulle hans bestörtning knappt blifvit större. Skulle Grace flytta — lemna hans hus — nej, det var omöjligt! Säkert mäste en tvist ha uppstått mellan dessa qvinnor;han skulle nog ställa alt till rätta, han ville a hennes lön — han var färdig till alt, blott icke art kiljag från henne. Arbetaren är sin lön värd, master Jamen, övatade hon allvarsamt, men icke är det för vinst, jag har tjenat er dessa fjorton fxen, 4 . Doktorn fattade tillrättavisningen och återtog i an förändrad ton: Starna hos mig, Grace. Du sade en gång att, hända hyad som hälst, skulle du