Aftonbladet – 26 oktober 1874, sida 2

skulle nog en annan säga med, om san blef ve tillfrågad. Miriam rodnade djupt, hvilket hon hoppa des att Poynee ej skulle märka. Men jag har blifvit fräknig, anmärkte hon, och jag är rädd, att jag har blifvit rysligt fet. Ingen af mina Londonsklädningar är tillräckligt vid. Fet — nå, det må jag säga, utbrast kammarjungfrun i en ton af förvåning och nästan missnöje, och mra Winsmores kammarjungfru sade till mig i går, att ingen kunde väl ega en vackrare växt än min unga fröken, Ja, jämförelsevis med hennes egen matmor, kanske, ty hon är lika bred, som hon är lång., svarade Miriam skrattande. Ock så har ni så vacker färg, miss, fortfor Poynce, som kände för väl sina pligter, för att kunna försumma tillfället att yttra ett litet sannfärdigt smicker; och det är något, gom herrar tycka mycket om, Jag är alldeles viss på, som jag också sade till — Poynce, som icke fött mång bekantskaper ännu på orten, visste icke vilket namn hon skulle hitta på, men, aldrig rädlög, fortfor hon efter ett ögonblick; som jag sade till mig sjelf för knappt en timme sedan, att om någon varit kär I er för en månad sedan, så sknllö han väl bli det nu, så att han alldeles kunde förlora förståndet. Ack, här är han!s utbrast Miriam hastigt, Jag hör hans steg i trädgården. Poynge sprang till fönstret. Åh bavars, misa2, sade hon, ni riktigt skrämde mig. Jag trodde verkligen — hon afbröt hvad hon ämnat säga, och tillade med en knyck på hufvudet: Det var ju bara mr Thornton. Den tid hade varit, dä mr Cyril Thornton, den högt beprisade predikanten och den