Aftonbladet – 24 oktober 1874, sida 3

östra kusten ar Japan och midt 1 Kuro SIwos eller Japan-strömmens strida fåra, sänkte sig lodet litet längre i norr, på den stora kretsväen från Yokohama till Pugets sund, till det örvånande djupet af 4643 famnar, utan att nå bottnen. Rinnande vattens tand är mycket skarp är ett axiom i den fysiska geografien, hvilket kommendören Belknap nogsamt måste ha funnit i Stilla oceanens stora golfströms kurva. Och han sluter med rätta till, att hans rön bekräftade tillvaron af en mycket djup urhålkning under Japan-strömmen, lik den som golfströmmen gräfver vid vår egen kust-. Upptäckten af dessa ofantliga floder i oceanenär af mycket stor betydelse för den fysiske geografen. Det är kändt, att dessa floder icke nå till bottnen; ty hafsdjupstermometern angifver alltid, att de varma vattenlagren ppphöra långt innan oceanens botten uppnås. Af-de upptäckta fakta tyckes derför följa, att dessa båda varma golfströmmar utöfva inflytande på de underliggande kalla vattenlagren och genom mekanisk inverkan åstadkomma urgröpningen ur den botten, öfver hvilken de flyta. Det är ingalunda otänkbart, att de rastlöst framåtilande ytströmmarne, genom att meddela sin rörelse åt det underliggande vattnet, utöfva sin verkan på sjelfva oceanbottnen, ungefär på samma sätt som den ständiga trafikeringen med bantåg trycker in skenorna i syllen, och syllen i banvallen, Detta tyckes åtminstone antydas af den öfverraskande företeelse, som upptäckts af forskarne på den vestra Stilla oceanen. De senaste berättelserna från kapten Davis vid Challenger-expeditionen ha att bjuda på en ännu .mer öfverraskande och lärorik upptäckt, hvilken sannolikt kommer att kullkasta hela teorien om cirkulationen i hafvet. Challengers termometriska öfversigter äro så talrika och noggranna, att de erbjuda data för att konstruera en bättre karta öfver den Atlantiska hafsbädden, än man hade öfver den nordamerikanska orografien i början af detta århundrade. Konturerna af den norra Atlantiska oceanen visa ett oregelbundet bälte i form af ett ligpande 22, som är mer än 2500 famnar djupt, från elt nära Förenta Staternas kust och Bahamaöarne mot den afrikanska kusten mellan Canariska och Cap Verde-öarne. Norr om detta ligger en undervattensbank, som höjer sig till mindre än två tusen famnar från ytan och sträcker sig från Grönland till Azoriska öarne. Man har alltid antagit, att öfver denna oceandel en kall ström af arktiskt vatten strök fram på sin väg söder ut, småningom uppvärmd, alt efter som han närmade sig eqvatorn. Men Challengers lodningar ådagalägga det öfverraskande faktum, att (under det vatten, som omedelbart röner inflytande af solens strålar, hvilket förmodas icke sträcka sig mer än 80 famnar ned) alt vatten i norra Atlantiska oceanen, så långt i norr som till den 40:de breddgraden, i sjelfva verket är varmare, än på samma djup under sjelfva eqvatorn! En sådan upptäckt har aldrig varit anad, och endast djupsjötermometerns korrekta och obevekliga registrering kunde vitsorda en sådan anomali. Huru skall frågan lösas? Som det fins bottenvatten med en temperatur ut 82? 4! vid eqvatorn, men varmare vatten på illa punkter norr derom, resonnerar kapten Davis på Challenger med stor skarpsinnighet, att let onfisskänneligt bevisar, att den norra Atlaniska oceanens kalla bottenvatten kommer från len antarktiska regionen, och icke från den arkiska. Onekligen skulle, om vid eqvatorn det öder ifrån kommande bottenvattnet så ihärdigt ibehåller sin kyla, den norra Atlantiska oceaens bottenvatten, i fall det komme från den närmare belägna arktiska regionen, vara minst ika kallt. Men bottentemperaturen stiger afrjordt, när man seglar norr om linien, hvilket jevisar, att den väldiga undervattensströmmen lyter öfver den atlantiska bottnen tvärs öfver uvatorn och intränger i vår hemisfer minsts nda till 40? nordlig bredd. Detta faktum kullastar tydligen nästan alla förut antagna teoier, om icke hvar enda teori, som någonsin varit vängse, och ådagalägger, att vattenomloppet i ceenen icke försiggår mellan polaroch eqvaorialbassinerna, utan mellan den antarktiska ceanen och den norra Atlantiska oceanen på na sidan och sannolikt mellan den antarktiska ch norra Stilla oceanen å den andra. Med ett rd, det bevisar utt omloppet sker mellan två unkter i motsatta hemisferer, och icke mellan olerna och eqvatorn. Rimligheten i denna förlaring är särskildt påtaglig i den stora ocean från Behrings sund till de ausiraliska och ytersta australiska latituderna), hvilken afskäres rån sitt tillträde till nordpolen genom Behrings und. Om Challengers sifferuppgifter ådagaägga detta beträffande Atlantiska oceanen, är et föga tvifvel underkastadt, att det skall ännu ydligare visas, om dylika termometerundersökingar bli företagna i Stilla oceanen. ä vi icke i den ofantliga massa af borealt ntarktiskt vatten, om hvilket man nu upptäckt, tt det likt en undervattenskil tränger sig in i len tropiska delen af den norra Atlantiska oceaen, en ny och till fyllest görande lösning af len länge omtvistade teorin om golfströmmen? Ia vi icke bevis, att den nu upptäckta austraiska djupsjöstrtömmens åtgärd att lyfta uppoch opa ytvattnet är en vera causa, om icke den erkliga orsaken till detta väldiga utflöde från en tropiska bassinen, hvilket drifver fram sin arma ström mot Irland och icke stannar förr, n det uppnår nordpolsbassinen? ; Resultaten af Challenger-upptäckten äro vidtående och lemna det största bidrag till vetenkapen om hafvet, som någonsin tillkännagifvits. Jenna upptäckt skall helsas af alla den fysiska eografiens sanna vänner såsom högst lofvande ch erbjudande den euda klaven till oceanens ysterier. (New York Herald.) Naturfenomen. Etnas utbrott den 29 sistl. Augusti. (Efter ieddelanden af prof. Silvestri i Catania.) Under årmånaderna i år och i synnerhet i Maj börde Etna efter fem års hvila utveckla en något fligare eruptionsverksamhet. Centralkratern utlungade större massor af ånga och lyste i natns mörker med omväxlande ljus. På platån å toppen, Piano de Lago, öfver hvilken den ora centralkratern höjer sig mer än 1000 fot. örde men dofva tordön, på hvilka följde utkasting af slaggkärfvar. Af dessa företeelser slöt ilvestri, som den 2 Juli uppsteg på berget, att it större utbrott förbereddes, och uttalade den 2 Juli denna spådom i den catanesiska tidninen Gazzetta del circolo di Cittadini. Få förutigelser på detta så dunkla område ha så slagit som denna, ty sju veckor derefter upprefs erkligen bergets norra sida, såsom det brukar ce vid stora eruptioner, och det väntade utbrotet följde derpå. ; Den 29 Augusti kl. 4 på morgonen väcktes inånarne på hela norra hälften af Etnaberget i äderna och byarna Giarre, Mascali, Annunziata, iedimonte, Calatapiano, Linguaglossa, Castilione, Francavilla, Mujo, Malvagna, Randazzo, laletto, Bronte m. fl. af hättigt underjordiskt in och två tätt på hvarandra följande jordskalf. lla störtade ut ur husen och blickade upp till tna, ur hvars krater på bergstoppen en frnkn injagande pelare af svart rök och glödande aggmassor steg upp. Samma underjordiska raft, som kom marken att skälfva, klöfiradial ktning bergets kägelskal på en sträcka af nära 1.000 fot. Remnan började vid Cratere elittico, en norra kanten af den s. k. bergstopp-platån en höjd af omkring 10,000 fot och sträckte i en (något mot öster afvikande) riktning ån söder till norr till de gamla eruptionsiglorna, Timpa rossa och Monte nero. Den raft, genom hvilken remnan uppslets, verkade tensivast ungefär i midten af den väldiga sprici, ma slaggkularne I Fratelli pii och Monte rigio på en höjd öfter hafvet af mer än 8000 t. Här uppgår remnans bredd till 166-209 t, hvaremot hon ofvanför och nedanför blir nalare; 100, 69 ända ned till 10 fot och ännu indre. Upp emot bergöts toppyta antyddes mnan genom en rad af fumaroler (uppstigande uttenaktiga heta ångor). Öfver den nyss nämnda inkten för den häftigaste stöten bildade sig i mitan ett kratersvalg, ut hvilket hastigt genom kastad slagg ex etuptionskägla staplade upp o. Denna Etnas yngsta, parasitiska krater iglas relativa höjd uppgick till omkring 160, 38 önikrets till 2 860 och kraterns genomskärng till 330 fot. Det tratttormiga svalgetleder 1 en klyfta, som liknar ett schakt, och hvars tip Mic ön icke Här: På den norra fortsättpgen af remnan reste sig, ordnade i sex grupr, ytterligare 35 smärre kraterkäglor af mycket etydlig höjd och med en mellan 100 och 3 t omvexlade genomskärning i de trattforiga kratersvalgen. Två af dessa kratrar ha gjutit lavaströmniar. Den öfre bröt fram på N Löjd ölvet hafvöt af 79233 fot ur ett svalg, m höll endast 67, till 10 fot i Senomiskärning. om lavan flöt endast några timmar, uppnåddel römmen blott en längd af 500 fot med en bredd A. fr yr a Mg kt 2 (JO K IT RA I ft (JO TT DO KR Jr Jr ört Jä Järn TR Tr fär DT) JR CR Kärt mt rf MMMM Pi md OR UD TN RA OO FJ O UHR