Aftonbladet – 24 oktober 1874, sida 2

Transatlantiska bref. (Från en af Aftonbladets korrespondenter ) Niagara den 11 April och den 21 Sept. 1874. Tidigt en lördagsimorgon lemnade jag New York, och efter en angenäm järnvägs resa, backe upp och bicko Bed, än öfvel och än längs med Susquehannas och Dela Wwareg vattondrag, anlände jag på söndags morgonen klockan mellan ett och två till den lilla stad om ungefär 2000 invånare, åt hvilken Suspension Bridge gifvit sitt namn och som ligger omkrisgtvå engelska. mil från den uogefär lika stora systerstader Niagara Falls och de verldsbekanrta faller mod samma nama. Med flit hada jag så uppgjort min resplan, att min försia dag vid Niagara skulle blifva en söndag. Jag längtade efter en hör, upplyftande guds tjonst urder Guds öppna himmel, der na turen i alt sitt majestät predikar Heirona storhet, och der dånet af Niagara brusar som en väldig orgel fram under himlens tempelhvalf. Som det var långt lidet på natten, dröjde jag ej att, trött af resan, begifva mig till sängs för att efter rvågra timmars hvila kunna med uppfriskadt sinne hängifva mig ät ett skådespel, efter hvilket jag så myc ket längtat. Från fjärran ljöd fallens brus som en söfvande vaggsång, och snart var jag sluten i sömnens armar för att vakna till en den härligaste morgon. Det afstånd, som skilde mig från Niagara river, var ej stort, och inom några minuter befann jag mig vid den storartade kommunikation mellan Canada och Förenta Staterna, som kallas Suspension Bridge, och öfver hvilken Great Westernoch New York Central-järnbanornas vagnar gå fram och åter i ändlösa tåg. Då det största antalet af de emigranter, tom från New York bogifva sig till den amerikanska Vestern, tager denna väg, kan ran lätt föreställa sig, hvilken liflig trafik här är rådande. Bron, som öppnades till begagnande 1853, är ungefär 800 fot lång och hänger 250 fot öfver floden på 4 järn: trådskablar, hvarje om 10 tums tjocklek, Under brons järnbana löper en 24 fot bred körbana; och om man önskar sig en riktigt nervstyrkande promenad, så står den till buds här. Några fot öfver ens hufvud går stt järnvägståg, Det eprakar och knakar . brong fogningar, och han tyckes sucka under de bördor, han dag och natt nödgats bära fram och åter öfver floden. Der nera, ijupt under våra fötter, skyndar Nisgaras vatten mot Ontario. Det skummar, brusar och fräser och suger maxnetiskt våra bliccar, tills man måsto med väld vända sig bort för att ej göra det 250 fot djupa språnset in i en annan verld, Det är en infernaliskt kittlande känsla, som går genom