Aftonbladet – 23 oktober 1874, sida 2

ee — och erbjöd sig ifrigt att bli hennes ledsagare. Då han gjorde det, såg Mary att deras ögon möttes. Huru falla af stum beundran voro ej hans! Den unga flickan gaf honom en halft blyg, halft kokett blick till svar, log, rodnade, lofvade mrs Leigh att snart komma Bter, och så gingo hon och Cyril. Mary såg efter dem, så länge de kunde synas, smög sig derefter bort och visste icke sjelf en atund derefter, huru det tillgått, att hon låg på knä framför sin bädd, gömde ansigtet mot täcket och grät, som om hjertat ville brista. Sällsynta sinnesrörelser äro så mycket häftigare. Mary, som ej hade grhtit riktigt på flere år, gjorde det nu så mycket hejdlösare och lidelsefullare. Hon hade blifvit grymt och hjertlöst förfördelad. Hurn kunde Cyril handla så ovänligt, så trolöst? Voro icke Mary och han så godt som mar kar? Var ej hennes tillvaro förenad med hans? Hvad var hennes framtid utan honom? Hon egde ej någon sådan. Han älskade henne ej; han hade aldrig älskat hen ne. Aldrig under de flydda åren hade han sett på Mary så, som han såg på den obe karta flickan, hvilken han fört dit ned till orten för att göra Mary olycklig. O, jag kan ej uthärda det, klagade hon, och der efter började hon gråta häftigare än någonsin och önska sig vara död, för att slippa se honom mera. Det var en fullständig paroxysm af sorg och grämelse, som hade nätt sin höjd, då dörren gakta öppnades. (Forts.)