Aftonbladet – 22 oktober 1874, sida 2

vara så oförståndig och gråta, derför att Cyril hade glömt att räcka henne handen? I London brukade man väl icko taga hvarandra i hand, och det var så länge nu, sedan de träffats; huru kunde hon då begära att han skulle minnas deras enkla seder och bruk på landet? Men nu, då han stannade en hel månad, skulle minnet af dem återkomma, och han och hon skulle kter bli så lyckliga. Mary ordnade, långsammare än behöflgt var, alt, som fordrades för teserveringen, i det hopp att Cyril, liksom förr, skulle komma och språka vänligt med henne under tiden, Men denna dag väntade hon förgäfves; han kom icke. Då hon-med tebrickan i handen kom in I salen, fans der ej någon närvarande. Mr Thornton var i stallet, hans hustru i mjölkkammaren, Harry och Cyril hade gått ut, ingen visste hvart. Åter en sviken förboppning — ännu ett hjerteqval, lika däraktigt äfven det, men det kändes lika bitbert ändä! Orolig och missnöjd, hade Mary pj hög för nögonting; hon gick ut och in, med ett moln öfver sitt vanligen så ljusa, lugna ansigte. Slutligen erinrade hon sig en vacker, rikt plommande jasmingvist, som växte ute vid örstuguqvisten; hon skyndade ut och bröt len, och då hom lade den samma på Cyrils tallrick, var det som om hennes täcka ansigte erhållit något af blommornas ljusa, skära fägring; det dunkla molnet försvann och Mary var sig äter lik, då bon gladt skyndade de båda bröderna till mötes, der le kommo, arm i arm, genom trädglrden. Ack, Cyril, hvar har du varit? Hvarför ät du ej mig gå med? Och teet har varit hå länge färdigt; jag fruktar, att det ej är ;odt numera.