Aftonbladet – 22 oktober 1874, sida 2

—— STOCKHOLM den 22 Okt. Ett telegram från Melbourne meddelade för ett par dagar sedan, att Fidjiöarne blifvit förenade med England. Denna tillökning i Englands välde sysselsätter i närvarande ögonblick den engelska pressen, som i allmänhet gillar annekteringen och lofvar England alt godt af den nya besittningen, ehuru man hyser några farhågor med afseende på befolkningen. Daily News egnar åt denna sak en orienterande artikel, hvilken i allmänhet återgifver den engelska pressens uppfattning af den nu skedda annekteringen. Den i fråga varande artikeln lyder sålunda: Ett telegram från Melbourne meddelar len något plötsliga underrättelsen, att sir Hercules Robinson förenat Vitieller Fidjiöarna med britiska kronan och hissat Englands flagg. Meddelandet behöfver endast i så måtto mottagas med försigtighet, att let icke är fullkomligt klart, om sir Hercules Robinson hade myndighet att öfvertaga öarna eller blott att afgifva en rapport, huruvida det vore förmånligt för England att mottaga de samma. Af lord Carnarvons tal i öfverhuset vid medlet af Juli och af mr Lowthers under debatten om mr William MArthurs motion i under huset tre veckor senare framgick tydligt, att regeringen beslutit denna utvidgning af riket, om samtliga de vilkor, under hvilka barna erbjudits, återtoges. Man torde erinra sig, att commodore Goodenough och mr Layard, hvilka förlidetår erhöllo i uppdrag att undersöka frågan, anbefalde öarnas mottagande och meddelade de vilkor, på hvilka de infödda höfdingarne hade kommit öfver ens att erbjuda dem åt britiska kronan. Dessa vilkor voro af den beskaffenhet, att man omöjligen kunde gå in på dem. De åsyftade praktiskt att kasta den nu varande styrelsens skulder och hela ansvar på England och att tvinga oss att upprätthålla henne genom våra vapen. De infödda ämbetsmännen skulle få behålla sina löner, och i händelse någon af dem afskedades, skulle hans plats besättas med närmaste man inom hans slägt, som enligt fidjianska lagar och seder vore berättigad att efterträda honom, Höfdingarne och folket på Fidji skulle behälla en billig andel i statsrådet, och i den händelse Viti blefve en kronokoloni, skulle britiska regeringen utse icke mindre än fyra fidjianska höfdingar att hafva säte i det verkställande rådet, Lord Carnarvon har förklarat, att den enda möjliga regeringsformen på Fidji vore kronokoloni, och han tillade: af ett ganska allvarligt slag. Lord Kimberley förklarade, att detta upprättande af hvad man kallar en Downing-street-styrelse utgjorde ett något reaktionärt steg, efter som icke någon sådan styrelse blifvit upprättad på se nare åren. Det framgick dock tydligt af dessa båda debatter, att regeringen sändt at sir Hercules Robinson med direkt uppdrag attannektera öarna, om de nämnda vilkoren återtoges och om transaktionen komme att utgöra ettfullständigtöfverlemnandeå ena sidan och ett af inga vilkor bundet mottagande ä den andra. Utgången, om annekteringen verkligen egt rum, bekräftar den af sir Charles Dilke i hans amendement ill mr Arthurs motion framkastade misstanken. Sir Charles Dilke uttryckte nämigen den tanken, att det skulle komma att befinnas, att till följd af sir Hercules Roinsons hemliga instruktioner hade han rätt stt annektera öarna utan något vidare hänvändande till parlamentet, I sitt svar förklarade mr Lowther, att om annekteringen, nligt regeringens Bsigt, vore önskvärd, skulle den komma att verkställas på regeingens ansvar och utan att man skulle söka att kasta ansvaret på parlamentet. Vi kunna derför endast antaga, att sir Her;ules hade i uppdrag att mottaga öarna, mm de erbjödes utan vilkor, att höfdingarne ch folket på Fidji gått in härpå samt att ill följd deraf dessa öar nu blifvit en del M britiska väldet. Det territorium, hvarmed våra koloniala vesittningar sålunda blifvit ökadt, är utan vifvel en värdefullare acqvisition än den vefolkning, som bebor det. Hvad sjelfva jarna angår, vore det alt skäl att betrakta leras annektering med tillfredsställelse. De 1tgöra en af de härligaste arkipelagerna i södra hemisferen af jordklotet. De ligga södra Stilla hafvet, omkring nitton hundra nil (engelska) nordost om Sydney och tolf undra mil norr om Auckland. Mr Gladtone sade, att de vore 72 till antalet, reseringskommissarierna gjorde dem till 255, nen en författare i Geographical Magazine står att de äro 312. Hela arean är 8034 vadratmil, sålunda ungefär Wales ytinneväll. Den största ön i gruppen är VitiLevu med en area af 4479 qvadratmil; derfter kommer Vanua-Levu, som utgör 2486 vadratmil, Taviuna och Kandava äro de nda af de öfriga öarna, som hafva något nsenligare omfång. De innehålla respekive 214 och 207 qvadratmil. Gruppen är f vulkaniskt ursprung; och ehuru elden runnit ut i kratrarne, vitna heta källor ch jordbäfningar om dess tillvaro under tan. Likt de flesta öar i Stilla hafvet äro e omgifna af korallref och äro ända upp ill. bergstopparne klädda med en -yppig äxtlighet, hvilken utvecklar sig i ett härigt klimat och i den bördigaste jord. Lord Jarnarvon skildrade dem som ett land så jufligt, att ingentiog kan öfverträffa et i behag, och hans glödande skildring af etta jordiska paradis kompletterades af medelandena i regeringskommissariernas raport. De ligga inom tropikerna, men deras emperatur i skuggan egkiftar från ett miimum af 60 grader (Fahrenheit) under den alla årstiden till ett maximum af 100, eller, Ästå några, 120, under de varma månaes a än de nt TE TT oda VI en er MAL ok vå SNETT FP ER TAS