Aftonbladet – 20 oktober 1874, sida 2

Det första, gom Caroline gjöng, var e italiensk aria, innerlig, melodiös, passione rad. Då hon slutat, utbrast Winifred högljudda loford; doktorn sade intet, ho1 visste ej ens, om han hade hört på henne Tycker dektor Cameron om italionsl musik ? frågade Caroline Drugh, Då hor tilltalade honom, var honpnes röst alltid låg och hade en mild darrning, som han antog vara blyghet. Den gjorde honom emeller tid mera gynsamt stämd för henne. Jag är endast en dålig domare i musgik. svarade han likgiltigt, och kan ej göra an språk på någon rättighet att säga min tan ke. Hvad ni nyss sjöng, föreföll mig rätt vackert, men som ni sjunger väl, betviflar jag ej att hvad annat som hälst skulle be. bagat mig lika mycket. Vi skola försöka. Hon skrattade; det var ett skratt icke mindre välljudande än hennes röst. Jag vill sjunga för er något, som är öfversatt från tyskan. Jag sjöng det en gång på en konsort för ett välgörande ändamål; det var så egendomligt tyskt, vildt, dramatiskt, men saknar, som jag tror, ändk ej sinlilla moral. Stycket i dess hel het skulle nu vara för längt att sjunga, men innehållet kan i nkgra fö ord berättas. Hon såg, att hon hade väckt doktor Camerons uppmärksamhet, och började: Händelsen tilldrager sig i en koja i en ödslig skog; tiden derför är en bittert kall vinternatt: yrväder och storm utanför, men ljus och värme der inne. Framför eldstaden sitter kojans egare, en landsflyktig, lärd man, och häller i sina armar ett sofvande, moderlöst barn, en flicka. Hastigt höres ett häftigt slag på dörren. En natt sådan som denra äro vargar ute på rof; han bar hört deras tjut på afstånd. Ve den vandringsman, som är ute en skidan stund!