Aftonbladet – 20 oktober 1874, sida 2

hon honom icke någon öm helsning, men var likväl ej ovillig att mottaga hans hjert liga famntag. Tänk så eget, sade hon skrattande, att miss Drugh, gom sett dig blott en enda gång, igenkände dina steg, och det gjorde icke jag. Miss Drugh!Detta utrop, doktor Ca merons rörelse af öfverraskning och molvet på hans panna undföllo icke gästens uppmärksamhet. Synbarligen var öfverraskningen ej en af de behagliga. Han sände henne en forskande blick, hvilken hon mötte med en oförfärad blick. från sina mörka, dystra ögon. Fördelen var på hennes sida; hon kände honom, han kände icke henne. Det var så vänligt af miss Drugh att komima, yttrade Winifred. Jag kände mig så orolig öfver att vara ensam, och mrs Leigh sade, det skulle vara så snällt, om hon ville komma. Jag träffade henne i går hos mrs Leigh, och då följde hon med mig hem — det var så vänligt. Det hade blifvit sent, då de återvände in. Jag önskade, sade Winifred, då de dröjde ute på verandan, liksom för atticke förlora något af aftonens skönbet, att ni ville sjunga något för oss, miss Drugh; vi kunna sitta här ute, alldeles som vi gjorde i går; det var så vackert. Caroline var färdig att gifva ett nekande svar, då något föll henne in. Hon säg på James Cameron, som hade satt sig på bänken, ett stycke på afstånd från de öfriga; bangs gamle, trogne hund höll sitt hufvud på hans knä. Skulle det icke störa doktor Cameron? frågade hon. Han observerade ej genast hvad hon sagt, och Winifred nödgades upprepa frågan. Han spratt till. men svarade likgiltigt: Störa mig! Åh nej, hvarför det? — hvarefter han äter försjönk i tankar.