Aftonbladet – 19 oktober 1874, sida 2

ock komponerat en ouverture och entreakter, synnerligt pyäoningsfulla; de båda kär. Isksseenerna i första akten, åt hvilka månskonet och den på afstånd klingande melodien till dansleken låna en särskild romantisk färg; och skutligen dem inspirerade skildring af Sveriges, specielt Mälaredalens, skönhet, om hvilken Karl påminnes just vid utkastandet af planen till ett bärj: ningståg motiden samma, hvilket moment der. jämte är äkta dramatiskt, Deremos kunna vi icke räkna dit da ianer om samma sak, som han urladdar sig i slutet af första akten, då han, upplyst om sin börd, för första gången känner sig oga ett fosterland. Dessa äro tomma och ihåliga, och det måste de på grund af den falska situationen vara, ty af de ståtliga orden tyckes framgå att man måste hafva en mor eller mindra klar härkomst från en kung att åberopa, inn:a man känner de heliga pligterna mot ett, fosterland. Lika litet kunna vi dit räka jarlens första yttrande om de lagar, han ämpar stifta — det senare af samma innehåll, då han vid julfesten tömmer löftecs bägare, är doremot fullkomligt på siv plats — och särgkildt besynnerligt måse det förefalla att han med förtroende; härom just vänder sig till sin fiende legaten. Ivar Blås upprepande af de Bekanta historiska orden om en konwagk framskakande ur hans egen kappa passar ej häller väl i stycke, då deras mening står i uppenbar strid med den al fört. på vår äldre historia tillämpade 1egltlmitetsprincipen. Ty dessa stolta ord hafva icke sin grund i någon Ivar Blås kungliga bröd, attan helt enkelt i hans egenskap at en miktig herre. så mäktig, att han till och med vågar trotsa jarlen. Dessa många deklamationer, i förening med de förut påpekade bägge hufvudfelen, hafva