Aftonbladet – 19 oktober 1874, sida 2

mestadels togos ur den gamla kungaätten eller någon dermed beslägtad är visserligen sant, men det skedde derför, att dessa voro de mäktigaste. Såsom ett bevis för gitt på. stående anför förf., att det just var Valdemarg slägtskap mbd konung Knut, som gjorde att han valdes till konung, men häri ligger ett fullkomligt missförstånd: Valdemar blef kung, derför att han var son till den mäktigaste mannen i landet, hvilken man önskade och behöfde till ett stöd för tronen, men hvars makt man ej ville föröka genom att sätta honom sjelf dit. Förl. antyder ju också ganska riktigt — Apan vid Birgerg första uppträdande — att kungavaIet skulle utfallit annorlunda, i fall den mäktige sjelf varit närvarande. Härkomsten från en konungs äldre dotter kunde derför knappt gifva en skugga af rätt, än mindre en sö klar och allmängiltig, att den kunde bringa jarlens af alla erkända makt i fara, Detta för ett svenskt historiskt drama all: deles falska hufvadmotiv är till stor del akulden till de missteckningar, af hvilka icke blott hufvudpersonens, utan äfven ktskilliga af de öfriga handlandes karakterer lida. Särskildt är detta fallet med jarlen: en Birger Jarl, som söker smyga undan beviset för en annans bättre rätt till maktex och, med alla sina plåner till ett stort och ordnadt Sverige, står handfallen inför ett namn eller ett stycke pergament, förefaller en svensk publik något karrikatyrartad, han mb för öfrigt deklamera hurn myc ket som hälst om homfrid, tingstrid och qvinnofrid. Trots sina fel har dock stycket många skönheter, särskildt at lyriek art, bland hvilka vi nämna de båda skaldernas sånger, till hvilka Söderman satt en särdeles vacker och karakteristisk musik, liksom han