Aftonbladet – 17 oktober 1874, sida 3

badt förtroende lemna detta hem, okunniga om den fara, som hotar vår frid och heder. Ända sedan hon blef gift hade Winifred, utan att ifrågasätta något annat, följt sin man till det presbyterianska kapellet, sutlt på Lucys plats, uppmärksamt och andaktsfullt följt med i hans bok och förenat sin ungdomliga röst med hans i bön oeh lofsång. I dessa stunder tycktes hon vara honom och hans kärlek närmast, och ofta vände han på sitt bufvud för att se på det lilla bleka ansigtet, som med sin rena profil och sina sänkta ögon sög så fromt, ja, helgonlikt ut, Men detta skulle ej länge fortfara. En dag, då doktor Cameron kallats till en patient i landsorten, föreslog Caroline Drugh, att Winifred följande dag, som var en söndag, skulle åtfölja henne till St. Marks kyrka för att höra den vältalige unge predikanten, som hade kommit så iropet.. Hon gick; det var samma kyrka, der hon hade bedit som barn; den lysande gudstjensten, sången, predikan, den sköna kyrkan, som hon på så lång tid ej hade sett, och den fashionabla församling, som fylde templet — alt detta talade till Winifreds sinnen, och då hennes följeslagerska lugnt anmärkte, att om honså önskade, doktor Cameron utan tvifvel skulle skaffa henne en plats derstädeg och finna helt naturligt, om hon ville föredraga sin barndoms tro och guds dyrkan framför den; hvilken hon antagit, utan att ens förstå den. beslöt Winifred at handla i öfverensstämmelse med detta rå och förskaffa sig en plats i St. Mark. Med den halft omedvetna list, som hon re. dan från våggan inlärt af sin irländska amma, oc hvilken nu blifvit Winifreds andra natur samt blott för en tid hållits inom vederbörliga gränser 4 följd at:hennen blinda