Aftonbladet – 15 oktober 1874, sida 3

WO LURVAS, BENSIN På Sveriges transkontinentala järnväg: (Erån Aftonbladets korrespendent.) Göteborg den 1 Okt. 1874, När man som Aftonbladets specielle kor respondent beger sig ut i verlden på lång tur, med åtskilliga ansvarsfulla åligganden reser man icke längre blot til lyst. Mar reger endast med förpligtelser. Man fresta derför då sin möjligen befintliga skarpsin: nighet och obgervationsförmåga på alla kän da och okända sätt, och detta gör att man. utan att af ren elakhet vilja söka spära upp fel, likväl i allmänhet varsnar dem fört än personer, som dels resa sällan och dels, när de. resa, resa för nöje eller i och för någon affär, som tager hela deras intresse i anspråk. Denna min lilla ingress må nu tjena såsom ett slags förklaring, hvarför i denna och möjligen kommande korrespondensger icke endast de ljusa siderna afhvad jag skildrar framhållas, ty jag hyllar den Meningen, att det finnes intet, som i så hög och betänklig grad är egnadt att göra ett förhållande stationärt, som ett idkeligt rosande af dess vare sig förmenta eller verkliga förtjenster, med undanhållande af dess brister... Nu är det visserligen en sanning, att dylika anmärkningar icke alltid torde Ifalla stillaståendets och sjelfförgudningens män på läppen, men det är i allmänhet ur meningsbrytningarna som utvecklingen framgår, ellet åtminstone främjas bon mäktigt af dem; och om derför mina hofsamma, men, som jag vill hoppas, icke ur luften tagna anmärkningar framkalla harm, torde de å andra sidan möjligen hafva det goda med sig, att uppmärksamheten fästes å existerande missförhållanden, som mer eller mindre lätt kunna afhjelpas. Om jag sade, att en tur å Sveriges transkontinentala järnväg, d. v..s. den, som sätter Stockholm och Göteborg i förbindelse med hvarandra, är angenäm, så skulle jag icke hålla mig vid sanningen, och många äro de orsaker, som bidraga dertill, att man helsar anblicken af Göteborg med en uppriktig tilfredsställelse. Den första och icke minst väsentliga är naturligtvis obehaget att sitta instoppad och instängd liksom i en bur. Aro då i denna till på köpet alla platser upptagha, och i synnerhet om de medresande äro, frodiga män, med ett obegränsadt antal af tulubber, nattsäckar, hattfodral m. m., som anses så nödvändigt att medföra, om man skall resa en aldrig så liten distans, så har ran i sanning en tidrymd af de angenämaste 10 å 12 timmar framför sig, särdeles som konduktörerne i allmänhet förstå sig på konsten att pressa in passagerare i redan förut från en resonabel resandes synpunkt väl besatta vagnar. Då redan på flere håll inom Sverige de ofantligt mycket ändamålsenligare och beqvämare genomgångs-vagnarna begagnas, så synes mig, som om största skäl förefunnes för att å en a! landets hufvudbanor införa dessa vagnar. Nu kan ju visserligen med alt fog anmärkas, att man icke rimligtvig kan begära att de nu befintliga skola slopas, då ju en betydande förlust derigenom skulle uppstå, men så mycket borde man kunna ha rätt att förvänta, att icke vidare reparationer eller omkostnader af andra slag slösades k de nu befintliga vagnarna, ty derigenom skall endast fördröjas införandet af tidsenliga järnvägsvagnar, och då dessa slutligen ändå måste anskaffas, skall sklunda totalkostnaden blifva än större. En annan af de orsaker, som göra att färden mellan Stockholm och Göteborg är ytterst obehaglig — och denna orsak kan ställas i samband med hvad jag ofvan yttrat med afseende å nya vagnar — är den, att man är utsatt för en den förfärligaste skakning. Jag har visserligen begagnat järnvägar i flere så väl europsiska som transatlantiska länder, men aldrig har jag erfarit något dylikt. Hade nu vagnen varit fuligatt, så hade detta naturligtvis varit en förmildrande omständighet, i ty att vi då gtöttat hvarandra, men nu var ty värr så icke fallet. Att öfverkroppen kastades 1 till 2 fot än till höger och än till venster, samt fötterna dinglade fram och tillbaka såsom kyrkklöppar, kunde nu, skeom ett slags gymnastik betraktadt, möjligen vara ytterst helsosamt, men att det icke var angenämt, det är ganska visst. En liten episod, som förskaftade oss ett hjertligt skratt i all vår vedermöda, kan jag icke neka mig nöjet att omtala. Vid en af stationerna, ungefär på midter af banan, uppsteg nämligen i den rök-kup6, der jag satt, en fryntlig herre, försedd med en ofantligt stor mage. Han satte sig, pipan hvisslade och det bar åstad. Till att börja med gick det sakta, men alt etter som farten ökades, började den stora magen. förete! alt mera oroväckande rörelser, och som den naturligen var af mera rörlig beskaffenhet än mannens rygg och axlar, bann den alltid! före den öfriga kroppen och vid riktigt häftiga och fortgående skakningar hade rörel-) serna reglerats derbän, att då bålen kastades ät höger, svängde magen åt venster, naturligtvis till stört obehag för egaren,! som dock tog det helt genrytligt och var den! förste, som började skratta åt det löjliga i situationen. Först sedan ban lagt händerna i kors öfver mågen samt ytterligare stödt densamma med sina knän, i det han satte upp fötterna framför sig på motsatta bänken, kunde han åka något eå när skapligt, ehuru jag är förvissad om, att han med de gladaste känslor lemnade 0ss efter några mils färd. Om denna obehagliga skakning hemtar något bidrag till sin orsak 1 ojämnheter: på sjelfva järnvägsspåren, är mig icke bekant, men deremot hörde jag flere å tågot helt positivt förklara, att den hufvudsakligen härflöt derat. att fiä