Aftonbladet – 15 oktober 1874, sida 2

ROTA, ITOar misströsta om ordningepa, j lens och den finansiella välmågans återli ställande, har hängifvit sig ät en förakt jt ull likgiltighet för politiken, hvilket just:t ir det lynne hos nationen, gom lämpar sig ! ör mognandet af djerfva och farliga pla-ji ner. Det kan icke förvåna oss, om en mängd : spaniorer, då de blicka tillbaka på landets vistoria under de senaste åren, känna sig : nanade att fråga, hur 1 all verlden man :i egagnat sig af revolutionen i Cadiz och : Irottning Isabellas fördrifvande. Den bour-: sonska monarkien var ända till ytterlighet i: förmögen att regera, hon var underkastad ! att olycksfullt presterligt inflytande, hon! nade föga aktning för konstitutionella rät-:! igheter och personliga friheter; men öfverj: hufvud taget är marskalk Serranos rege-: ring icke mycket liberalare, och den miss-: lyckas — vida ömkligare än den gamla mor ; narkien någonsin misslyckades i något militärt företag — att undertrycka det car-: listiska upproret. Det är för att uppnåj detta ömkliga resultat, som Spanion sedar 1868 vadat genom en flod af komplotter,: mord, revolutioner, resningar, som: det alt: djupare och djupare sjunkit i skuld och förlorat den fattiga återstod af kredit, som det ännu för sex år sedan egde hos det finansiella Enropa, Medan Spanien sålunda allvarligt börjar ställa i fråga fördelarne af den militärdespotism, hvarunder niarskalk Serrano för några månader sedan fick ställa det samma, äro! operationerna mot carlisterne lika planoch resultatlösa som någonsin. Detförsök, somji för tre månader sedan gjordes af nordarmen och Navarra-armen, under genera lerne Laserna och Morioner, misslyckades genom en briev på endrägt mellan dessa generaler, hvilken, vare sig att den härrörde af oduglighet eller afundsjuka, var lika olycksbringande för det tillkännagifna ändamålet: Pampelunas provianterande. Denna stad fick visserligen, sades det, en mindre del af den proviant, hvilken Moriones sökte lemna den, medan -Laserna dret de carlistiska trupperna från försvaret af Zidacos dal genom att hota konungens högqvarter vid Estella. Men de republikanska stridskrafterna hafva dragit sig tillbaka till Tafslla, och carlisterne bedrifva åter med ifver den navarresiska hufvudstadens belägring. I sin förtvillan och förvirring hafva regeringen i Madrid och hennes organer gripit till att oppdikta de mest underbara historier: Ena: gången säges, att man väntar, att marskalk Serrano om några dagar skall personligen öfvertaga befälet öfver nordarmön och exart bringa kriget till ettslut. Följande dag lifvas republikanernes mod genom den nyleten, att don Carlog trupper hafva gjort myteri i Durango och att pretendenten ajolf, då han sökta återställa ordningen, blifvit lifafarligt sårad. En annan gång antydes, att tyska regeringen bestämdt beslutit intervention och att hon kommer att understödjas i sitt uppträdande at England och Italien. Det behötver icke sägas, att falskheten af dessa oficiella påhitt Kdalägges blott och bart derigenom, att icke något resvitat förnimmes. Don Carlos har icke blifvit dödligt sårad, alls icke sårad, så vidt den yttre verlden vet, icke häller ha hans trupper gjort myteri, så vidt icke någon obetydlig rörelse uppstått till följd af Dorregarays afekedande som högate bofälhafvare. Marskalk Serrano har icko dragit i fält och kommer sannolikt icke att göra det. Hvad interventionen angår, ha blott de Serranoska regeringsorganerna i Madrid gjort en antydan derom. Å andra sidan visar general Pavias afägsnande från befälet öfver centralarmön, att den spanska regeringen hyst och hyser farhågor för ett pronunciamento. Men i Spanien har aldrig afskedandet af en populär soldat — och Pavia var icke blott upphofsman till den senaste statskuppen, utan en duglig och, trots sin Btränghet, af sina soldater älskad officer — hindrat ett militärupplopp att komma till utbrott. Espartero, ODonnell, Prim och ett halit dussin andra generaler hafva gjort pronunciamento, medan de befunno sig i onådens och landsflyktens kalla skugga. Det finnes sklunda faror nog att störa marskalk Serranos och häns kollegers trefnad. De mårte veta med sig sjelfva att, sedan de kommo till makten, hafva de ipgenting gjort för att förtjena landets förtroende. De se majoriteten af spanska folket sjunka ned i en tvintjuk och modlös likgiltighet; ovillig att offra mer blod och penningar på ett krig, hvilket föres så altigenom illa, och de se den småningom närma sig den öfvertygelsen, att det vore bättre att erkänna don Carlos eller hvilken annan som hälst, som kunde : bereda folket lugn. De carlistiska ströfkörerna förhärja hvarje provins i Spanien, och ehuru pretendentens organiserade armöer hittills icke kunnat öfverskrida Ebrolinien, skulle en seger öfver Laserna eller Moriones lätt kunna öppna vägen för eröfraren till sjelfva hufvudstaden. Den republikanska arm6ns närvarande missnöjda stämning, i förening med de republikanske generalernes oenighet och intriger, gör en carlistisk seger på öppna fältet icke så otänkbar som för någon tid sedan. Marskalk Serrano ser en utväg att undkomma alla dessa faror. En utländsk intervention skulle befria honom från nödvändigheten att uteslutande lita på Spanien för att erhålla medel och kraft att föra kriget; en tysk legion, till exempel, skulle icke sätta honom i stånd att klämma åt carlisterne, men den skulle trygga honom. mot ett pro: nunciamento af en äregirig general, och ett engelskt understöd skulle förse honom med tillräckligt med penningar för den affär han har på hand, utan att han behöfde vädja till spaniorerne, som ha en oöfvervinnelig motvilja för alla slags skatter och kontributioner, Det innebär derför icke nbgot synnerligt öfverraskande, att chefen för exekutivmakten lyckats öfvertyga sig sjelf, att en intervention, lik der, för hvilken qvadrupelalliansen af 1834 afslöts, är möjlig äfven nu. Politica, hvilken antages vara marskalk Seranos personliga organ i Mad rid, fick här om dagen befallning att förorda denna lösning och att lexa upp de extravaganta yttringarna af den nationella stoltheten, hvilken blir alldeles ursinnig blott en utländing uppträder på spansk jord. Det bör dock erinras, att en inblandning, vare sig 1834 eller vid någon tidigare period, ja till och med i den mildare formen at pring Leopolds af Hohenzollern kandidatur och konung Amadeos val, aldrig inbragt Spanien något annat än: bryderi, Det är alls icke afgjordt, att Tyskland skulle kunna effektivt inblanda sig i de spanska angelägenheterna, utan att taga på sig hela ansvaret och utgifterna för kriget. Sannolikt 1 icke furst Bismarck beredd på något sålant. Som bekant, har det italienska parlamentet nyligen blifvit upplöst och nya val utskrifna. Samma dag; som upplösningen . pgde rum, höll premierministern Minghetti: till sina valmän ett tal, hvilket väckt ett! sanska stort uppseende, emedan det anses itgöra regeringens politiska program, Talet var af väsentligen följande innehåll: Ett folks politiska mogenhet utmärkes! leraf. att det fölier bestämda och vraktiska: