Aftonbladet – 15 oktober 1874, sida 2

långa, tunna fingfarne mot den värkande pannan; nästa generation, som ååg Öhlen: schläger, hög och kraftig, isin loge mottaga bifallet sågom en annan välmkende borgersman, som en af dem sjelfve; en yngre tidsa män, som kände Heibergs skarpa drag, han, som var herre öfver all den bästa estetiska bildning, hans tid kunde skänka — desse män hafva haft en känsla af att de sjelfve voro en lefvande del af det nationella poetiska lifvet, så som ingen medborgare haft det annanstädes än i Athen, Firenze och Weimar. Och denna känsla har varit så mycket mer omfattande, som den icke har varit en känsla hos någon enstaka krets — om än aldrig så lysande — eller på en enda plats — om än aldrig så mäktig — utan hos en hel nation, som alldeles icke är vare sig lysande eller mäktig, men hvars bjerta klappar af det fosterlandskärlekens varma blod, som tid efter anian sändt dess män med glad undergifvenhet mot en säker, hopplös död. Det är denna lefvande kraft i Danmarks dramatiska poesi, som gör den värd att studeras. Ingen lyrisk eller scenisk fullkomlighet, ingen bländande och dyrbar prakt kunde hafva skaffat den kungliga teatern i Kjöbenbavn det underbara inflytande, som han har egt på det offentliga lifvet, om ham icke på visst sätt förmätt representera det bästa nationella lif i landet. Det är det, som gifver den en alldeles särskild piats i det moderna dramats historia, I Kjöbenhava har skådebanan varit — hvad hon icke under århundraden varit i London — det organ, hvarigenom Poesi af högsta slag talar till massorna, Men det, att sålunda i vida kretsar popularisera bildningen, är likväl icke den enda och väsentligaste tjenst, som teatern gör: han är äfven en skola för fosterlandskärle