Aftonbladet – 15 oktober 1874, sida 2

ning, som den i konstverken återfinner, än af den ideala, poetiska, som det kräfves en högre bildning för att komma åt, på samma sätt, som den till sina gunstlingar upphöjer de sceniska konstnärer, hvilkas framställning af diktens gestalter mera närmar sig naturen, det må till och med vara i en något rå form. En af orsakerna till den danska dramatiska konstens stora inverkan på folket är ock att hvarken författare eller skådespelare sökt på scenen införa koturnen. De hafva hjelpts åt att gifva en naturen sig närmande konstnärlig form åt det lif, deras folk lefver, och derför hafva icke blott skådespelarne — sådana som fru Heiberg, Nielsen, Phister, Rosenkilde — fått ett rum i danska folkets hjertan, utan äfven skalderne, hvilka det i första rummet hade att tacka för dessa folkliga och lätt igenkänliga bilder, hafva haft denna lycka, hvilken med undantag af Bellman knappt någon enda af våra skalder egt. . En främmarde skildrare af den danska skådeplatsen och dess betydelse för folket säger derför med all rätt att inom den gamla, snart försvunna teaterns väggar har nästan alt, som är verkligt nationelt och individuelt i landets poetiska literatur på den ena eller andra tiden, fonnit plats. Inom dessa väggar, som nu aldrig mera komma att visa sina vissnade rosor och smutsiga guirlander i lampornas fladdrande sken, har nästan hvarje framstående dansk skald mottagit folkets bifall och personligen Vunnit en plats i dess sympati. Detta är kanhända grunden till att danskarne hysa en så förvånande stark, rent personlig kärlek för sina bortgångne skalder. Män, som hafva sett Ewalds bleka, sjukliga ansigte blifva ännu blekare under bifallsstormen, medan han i häftig nervretning tryckte de