Aftonbladet – 14 oktober 1874, sida 2

VIDA JUIUR al OtCelE UCH AlA DICCIC. yvI kunna icke lemna dessa dekret oanmärkta. Vi ämna icke sysselsätta oss med frågan huruvida dessa dekret, hvilka i alla fall innebära ett utomordentligt tillämpande af en utomordentlig makt, äro väl betänkta eller ej. Det är om regeringens förfaringsasätt i allmänhet mot pressen, vi önska tala. Vi tillstå, att vi icke kunna fatta styrelsens ksigter med afseende på detta bistra härnadståg och den envishet, hvarmed hon söker sätta diskussionsfriheten under oket af en regime, hvilken Frankrike aldrig förr känt, icke ens under censurens och varningarnas dagar. Varningen gaf en vink, innan den slog till och tidningarna togo sig till vara. Nu mer kan icke en enda sjelfständig tidning vara viss om att icke i morgon dödligt såras i sina intressen, och detta utan att ha blifvit varnad eller hörd. Vi skola icke uppehålla oss vid den motsägelse, hvilken förefinnes mellan detta sätt att gå till väga och de mäns föregåenden, hvilka hafva antagit det och nu utöfva det med en sådan orubblig öfvertygelse. Och likväl synes det oss svårt för dessa män att undvika att då och då reflektera öfver de menskliga opinionernas och förhållandenas växlingar. Känna de igen sig sjelfva, då de draga sig till minnes, med hvilken ifver de under kejsardömets dagar brukade försvara alla de rättigheter, som de nu bestrida och undertrycka? Spörja de sig aldrig sjelfva, huru historien skall bedöma detta vidunderliga tillbakaskridande af de senaste tjugu årens stora liberala parti, hvilket icke väl hade kommit till makten, förrän det desavouerade alla sina grundsatser med afseende på pressfriheten, valens oberoende, opinionernas fria bildande och landets styrelse genom landet? Detta skulle dock alt sammans vara godt och väl, om regeringen, som så svårthemsöker pgg, kunde som ursäkt för sitt beteende fram hålla ställningen i landet. Men hon har icke någon sådan ursäkt. Aldrig var Frankrike fredligare, aldrig voro partierna mer afväpnade och mer benägna att icke begära något annat vapen än diskussionen. Den allmänna meningens och särskildt de republikanska opinionernas utveckling i denna riktning erkännes af alla; ingenstädes råder den ringaste oro eller den minsta benäzenhet för oordningar. Och ettsådant folk hemsökes med en pressregime, hvilken, vi upprepa det, aldrig varit känd, icke ens under de svåraste perioderna af dess historia. Det gitves tilltällen, då vi fråga oss sjeltva, huruvida icke kabinettets beteende bör tillskrifvas dess medlemmars oerfarenhet. Säkert är, att ingenting kan vara mer strilande mot regeringskonsten, då den betraktas från högre synpunkt. Det finnes tybörjare i maktens utöfvande, hvilka 1åta sig lockas af den lättnad, som repres. siva lagar erbjuda. Hvad kan väl vara mer frestande än makten att sätta munläs på en oläglig opponent? Man gifver efter för frestelsen och den ena stränga åtgärden 1eder till den andra; men man kan icke hejja sig på vägen och märker icke att man slutligen försätter landet i ett tillstånd af spänning, hvilket är oförenligt med dem vanliga beskaffenheten af dess sedvänjor och id6er. Våra polisförfattningar och belägringstillståndet gifva regeringen makt att göra sig till domare och part. Det är idealet för administration! Kanske; men då en regering väl kommit in på denna väg, gifver den oemotståndligt efter för benägerheten att anse all kritik för orättvis, all opposition som partikomplott oeh alla anfall som undergräfvande samhället. Den kommer att betrakta sig sjelf som essam förvaltare af lagen och den absoluta rätten och blir mer och mer olämplig att styra ett fritt land fritt, att styra en nutidens stat vå nutidens sätt. Dessutom måste nödvändigt den regering, om hvilkon vi tala, då den Pn gång börjat att taga ihop med att styra pressen äfven med afseende på nyanserna a dennas yttranden, nödvändigt blifva den ansvarige redaktören af alla landets tidninBar. Ingenting kan nu sägas i Frankrik, hvilket icke gäller för att vara inspireradt ller Atminstone tolereradt at regerisgen, som icke gjort någon invändning d-.remot. Derat härröra de otaliga förlägersneter af len allra allvarligaste natur, ärver hvilka Utrikesministern mer än en gång haft skäl Itt klaga, Och alt detta, emedan de män hvilkas händer makten fallit, äro okunliga om den sakon, att nationer icke sty:as genom restriktiva åtgärder, genom att tieka med en knappnål här och klippa med Nn sax der. Det gifves blott ett sätt att tyra moderna samhällen, nämligen en fruktringande verksamhet, stora och betydelsenlla mått och steg, gerningar, hvilka vinga oppositionen till tystnad, emedan de ftvinga alla vördnad och tacksamhet. Vi aga oss den friheten att påminna tatsmän om denna PR våra Den Arnimska saken har äfven ino, ngelska pressen väckt stort uppseende, en ned mycket få uad-idningarna av.atag ogilla och fördöma gav CC Mänt Bismarcks våld. En och MRaD ldning går något djupare i saken och .xärskådar den Arnimska häktningen från ynpunkten af det politiska och moraliska illständ i Preussen, af hvilket den, enligt essa tidningars åsigt, är ett uttryck. Detta r särskildt förhållandet med Daily News, om skrifver: Tvister liknande denna hafva förut upptått i vår tid, icke blott mellan personer, tan mellan regeringar. Då en dynasti blifit störtad och en ny sakernas ordning inrd, har stundom fråga uppstått hurnvida okument, af den detroniserade familjen deonerade i ett inom hufvudstaden vistande ämmande sändebuds vård, borde at honom iverlemnas till de nya auktoriteterna eller ibehållas för att stå till deras dispositio, vilka ursprungligen innehaft dem. Frhgan ar i allmänhet blifvit afgjord genor., något ags skiljedomstol, lika som hor, nu hvad retve Arnim vidkommer skul! kunna hafva ifvit det äfven utan hans häktande. Mon r den händelse att pr, så skulle hafva skett, åste man ha förnisatt, att innehafvaren a essa dokumont handlat i full öfvertyge se n sin rätt och vore färdig att öfver emna in, OM det visades honom, att har. icke låggen kunde hehålla dem, Det, är den motsacta förutsättningen, på t så rått söt illustrerad, som utgör det tkandalae i denna ark — Åse hälen 0