Aftonbladet – 13 oktober 1874, sida 2

REA VE Fe ånvaron af hvarje politisk kontakt, blir 1 varaktig känsla. Den Arnimska saken sysselsätter fortfa ande den europeiska pressens uppmärksamet. Times egnar den i sitt lördagsnummer vänne spalter, upptagna af bref från tidingens korrespondenter i Berlin och Paris, ch af hvad som från först nämnda stad krifves rörande den samma, meddela vi här öljande : Grefve Arnim, som tagit en framstående el vid afslutandet af fördraget i Frankfurt m äterställandet af de regelbundna förhölandena mellan Tyskland och Frankrike, lef på grund häraf utnämnd till Tysklands ändebud i Paris. I denna sin egenskap tmärkte han sig, då han bragte till stånd len slutliga öfverenskommelsen af 1872,1. varvid han i icke ringa mån påskyndade j. itrymningen och utbetalandet af krigsskade-1: ysättningen. Straxt derefter synas de för. sta misshälligheterna hafva utbrutit mellan wonom och rikskansleren, med hvilken han inder så lång tid förut stått på bästa fot. Ehuru han stod i den skarpaste opposition ill de ultramontane och fastän han af hela sitt hjerta understödde sin chef i dennes strid mot dem, var grefve Arnim i öfverensstämmelse med sin familjs traditioner, strängt konservativ. Derför kunde han icke undgå att lägga i dagen en viss förkärlek för de franska legitimisterne, trots det att dessa voro ultramontaner. Huruvida nu den uppmärksamhet, han visade dem, inskränkte sig till att vara endast en viss ar: tighet, eller om den, såsom man påstår, sträckte sig längre, det är svårt att säga; ej häller är det, såzom sakerna för närvarande stå, lätt att finna, om det oförsigtiga sändebudet erhållit någon varning af sin chef, eller om han tilläts fertfara, till dess han gjort sig sjelf omöjlig. Säkert är, att då hr Thiers helt plötsligt störtades och hans efterföljare tillsattes af en majoritet, hvilken i Preussen ansågs hängifven det påfvedöme, som man der betraktade såsom sin afgjorda fiende, blefvo Berlins statsmän fallkomligt öfverrumplade och alla beklagade sig högljudt öfver de ofullständiga underrättelser man erhållit om det, som sålunda i Paris blifvit förberedt. Grefve Arnims plötsliga återkallande och förflyttning till Konstantinopel, ansågs allmänt såsom en naturlig följd af marskalk Mac Mahons presidentskap. Samtidigt var det som grefve Arnims romerska depescher offentliggjordes i Wien. Grefven förnekade, att han på nå got sätt haft andel i detta yppande af de diplomatiska hemligheterna; men som innehållet af dessa depescher visade honom vara en långt afgjordare motståndare till de ultramoptane än till och med hans chef varit vid tiden för det ekumeniska mötet, kunde man icke annat än fästa sig vid att de blifvit offentliggjorda samtidigt med det, att han blifvit återkallad på grund af sin supponerade indirekta medverkan till de ultramontana intressenas befrämjande. Ett ut: byte af officiella meddelanden i denna och andra dermed i sammanhang stående saker ledde derhän, att grefven stäldes till disposition, innan han ännu tillträdt sin post i Konstantinopel. Sedan dess har grefve Arnim eftersträfvat en plats inom tyskariksdagen och synes hafva helt plötsligt vunnit sina förra fienders, de ultramontanes, ynnest, efter att ha blifvit förkastad af de liberale, hvilka aldrig kunna förlåta honom, att han i en sak af nationell betydelse varit af olika tan kar med rikskansleren. Kunna de ultra montane verkligen ha för afsigt attinvälja honom i riksdagen, dervid anseende hans brytning med rikskanslern vara en förtjenst. nog stor att uppväga hans opposition mot dem sjeliva? Hafva de verkligea haft förhoppningar om att i och för den mot riks kansleren riktade förfärliga pamfletten, som Tpåstås skall komma att tryckas i Minchen knnna erhålla några af de nu saknade do kumenten? Har hr von Savigny, hans svå ger, likt honom diplomat stäld till dispo sition, verkligen lyckats öfvertala honon latt omfatta dessa ultromontana grundsatser fför hvilka en Savigny, romersk-katolik och son till en ultra-konserVativ jurist, kar Åfinna ursäkter? Det är lättare att fram ställa än att besvara dessa frågor. Al j hvad man vet är, att de ultramontana tid ningarna äro den fängslade diplomatens ifri gaste försvarare. Enligt dem är det den I i fråga varande dokumentens kompromette rande innehåll, ej deras egenskap af at I vara officiella skrifvelser, som varit anled ningen till grefvens häktande. Vi skola då rättegången börjar, få upplysning on huru dermed förhåller sig. Till dess måst man hålla före, att det är omöjligt att dei ultramontana versionen af historien kan var: riktig. (?) Hvilka försök furst Bismarcl nämligen än må hagjort under och efte det ekumeniska mötet att vinna påfvedöme och de med det samms förbundna partierna, d pågående kyrkopolitiska striderna visa docl att han aldrig gått så långt som derhär att vilja uppoffra den preussiska lagstifi ningens rättigheter och den tyska odlingen och upplysningens kraf. ARA a sh RR 4 SS ON ET Rörande den Nordslesvigska frågan inn