Aftonbladet – 13 oktober 1874, sida 2

IRLIALGS SVT och VIII GVBRIIRv UVA VIA orm, under hvilken författaren hugger in å det politiska system, som den nu varande egeringen tillämpar. Den i fråga varande rtikeln, hvilken bör utgöra en mycket nytig och helsosam lektyr för Mac Mahon och ans ministrar, är af följande lydelse: Enligt engelsk plägsed har lord Dufferin, seneralguvernör öfver Canada, vid sin återcomst från en officiell rundresa i landet, begagnat sig af en bankett, som tillstäldes för honom af klubben i Toronto, hufvudstalen i Ontario, för att delgifva allmänheten sina tankar. Vi säga: hans tankar och icke hans politik, ty det hör till regeln i en demokratisk stat såsom Canada, att den förste imbetsmannen icke har vare sig åsigter eller program och att han lemnar åt andra bekymret att styra. Också har lord Duffe rin, med den takt, som höfves en vid kongtitutionella sedvänjor van man, afhållit sig från alla yttranden och allusioner, som kunde ha en politisk anstrykning. Hans tal vände sig kring två väsentliga fakta: kring landets allmänna ställning och de obegränsade friheter, det eger. Vi skola tillägga, att dessa friheter icke blifvit frivilligt beviljade af England, utan vunna genom energien och ihärdigheten hos det Canadisk-franska elementet, som kämpat i öfver ett halft sekel för att erhålla dem. Att döma af den ädle lordens ord och at hvad vi känna om de pligter, som äro fästa vid den plats, han bekläder, finnes i hela verlden icke en ställning, som är behagligare eller lättare att uppfylla. Utnämnd af drottningen af England, men betald af canadenserne, tillbringar han största delen af sin tid på resor, med att göra anteckningar, att besöka städerna, att mottaga hyllningar, i utbyte mot hvilka han gifver dem, som äro samlade omkring honom, visa och nyttiga råd. Man skulle till och med kunna säga, att den väsentliga delen af hans funktioner är att sätta sig till bords och stiga upp derifrån med etttal. Engelsmännen, som äro förträffliga domare i dylika saker, höja lord Dufferin till skyarne; de tveka ej att qvalificera honom som ett mönster för administratörer. Det behöfver icke anmärkas, att i Canada bäres ej maktens börda af guvernören, som genom sin ställning är höjd öfver partierna; den bäres af ministrarne, så att man ej har att frukta något personligt regimente. Denna mekanism är den enda, ge-1 nom hvars tillämpande en stat kan påstå, l: att den styr sig sjelf. Den allmänna röst-( rätten utser sina representanter, hvilka il. sin ordning välja ett utskott, som kallar sig ) ministår. Denna ministår lefver så länge den styr i enlighet med kammarens och) landets önskningar; då denna endrägt upp hör, faller ministåren. Då träder statens) förste ämbetsman emellan — guvernören aller presidenten — icke för att utöfva något slags politisk handling, utan för att veta hvar majoriteten befinner sig, om den finnes hos det ena eller andra partiet. Mycket ofta händer, att kammaren icke befinner sig i öfverensstämmelse med allmänna me ningen; det hände för omkring tio månader Å sedan i Canada att, då ministören Mac Donald drog sig tillbaka, kunde den smickra sig med att ännu hafva den parlamentariska majoriteten för sig; men den hade icke landets förtroende. Hvad gjorde då lord Dufferin? Han valde ett kabinett i oppositioneng led; men som det ännu kunde vara tvifvel underkastadt, åt hvilket håll opinionen i kamrarne lutade, begärdes den nya ministerens upplösning och nya val. Landet, som rådfrågades, gillade den ministörförändring, som nyligen egt rum, genom att ersätta de konservative deputerade med liberala sådana, hvilket satte den inträdande ministeren i tillfälle att disponera öfver en majoritet af 160 röster i en kammare af 200 medlemmar. Det faller af sig sjelf, att ingen i detta land tänker på att vädja till regeringens I myndighet eller att söka skydd under dess namn och flagg, ännu mindre att vid en valstrid begagna sig af henne som en symbol. Canadenserne skulle blifva i högsta grad förvånade, om något sådant inträffade, eller rättare: de skulle bli alldeles ursin niga deröfver, och guvernören skulle blifva tvungen att packa sig i väg så fort som möjligt. Det är just genom att så litet som möjligt framträda, som förste ämbetsmannens makt vinner allmän respekt och utan opposition erkännes af alla partier. Detta förhållande, förträffligt för makten likasom för landet, beror hufvudsakligen på konstitutionen af 1867 och på Englands handlingssätt. Genom att öfverlemna Canada åt canadenserne har det afstått från all linblandning i deras angelägenheter, och detta till den grad, att om man någonstädes märker Englands hand, är det icke öriket, som erbjuder den, utan canadenserne som begära den. Härpå hänsyftar lord Dufferin mer än en gång och i mycket bra ordalag i synnerhet på det ställe, der han framhåller de olika provinsernas sträfvanden att åstadkomma en nationell enhet. TIdettahän seende har den största latitud blifvit lemnad åt dem och icke utan skäl har han kunnat tillägga, att den canadensiskaregerinson är en demokratisk styrelse och att man 11 detta fall icke har någotatt afundas För?l enta staterna, som gerna skulle vilja draga Canada inom sin sfer, fastän de aldrig skola lyckas deruti. Lord Duterin talar med hänförelse om 1 landets institutioner, hvilka han anser för nästan fullkomliga; han finner demtill och I med öfverträffa Englands, särskildt i det Ifall att de, såsom fria från alt traditionelt I påhäng, lemna större svängrum för individens initiativ och energi. Vi dela icke helt I och hållet guvernörens åsigter om de canad densiska institutionernas fullkomlighet, men r h d si PAR ONARNNONOAESAO a an eh DD KM FA OTO hb DR EU OO erkänna så mycket lifligare hans påstående, att Canada är ett land med oerhörda resurser, att canadenserne äro ett af jordens lyckligaste folk, emigrationen ett element till välmåga för det land som mottager den likasom för det land, hvilket gifver den, och att den canadensiska autonomien åstadkommit ett hjertligare förhållande mellan kolonien och p. moderlandet, Det skulle dock ha varit bra, lem han icke så ofta påmint om canadensernes r, 1oyala känslor för drottningen af England; hvilket hade den olägenheten att gifva ål ghans tal en mer engelsk än canadensisk prägel. Man skulle kunna säga, att lord Dufferin fruktar, att dessa känslor icke Pskola komma att ega bestånd. Må han —1 lugna Sig! Canadenserne hafva intet skäl ratt undertrycka känslor. som kosta demså pe