Aftonbladet – 12 oktober 1874, sida 2

lantag. Detta meddelande, som tidningen !i f ser sig hafva erhållit från den tillförlitfå aste källa, utan tvifvel från utrikesminiren, utgör ett officielt försvar för våldsigden, och vi behöfva icke fästa uppmärknheten på att fakta här helt säkert blifvit gå glagda på det för Bismarck förmånligaste st. Med förutskickande af denna anmärkg meddela vi här Kölnische Zeitungs uppts, hvilken lyder: Då grefve Arnims efterträdare på sändebudssten i Paris, furst Hohenlohe, skulle orientera i sin nya ställning och särskildt ville göra ; underrättad om Tysklands. politik i den ro;rska frågan, saknade han icke mindre än fjor2 nummer, som stodo upptagna i förteckninn. Då ban i kansliet efterhörde, hvart dessa pper tagit vägen, erhöll han till svar, att man ce visste det: kanske hade grefve Arnim ta; dem med sig. Vår utrikesministör vände sig till grefve Arnim och han medgaf, att de i ga varande papperen voro i hans ego. Då n förut varit sändebud i Rom, kunde dessa kument särskildt intressera honom, men det r dock besynnerligt, att han redan då mot paprens utlemnande framstälde den invändningen, t han ansåge dem för privatbref. På det efterckligaste bestred man från Beriin denna åsigt, h grefve Arnim inskickade då också, om vi ke missminna oss, från Karlsbad, de fjorn depescherna om romerska frågan. Beskickngen i Rom, hvars misstankar härigenom ;pväckts. lät emellertid anställa närmare dersökning, och det befans då, att icke mine än femtiofem dokument saknades. Grefve rnim, å nyo interpellerad, svarade, att sjutton de i fråga varande dokumenten vore i hans so, att han betraktade dem som privatbref, att an behöfde dem till försvar mot möjliga grepp och till och med för framställande f civilrättsliga anspråk: han komme derför icke tt utlemna dem. MHvart de öfriga dokumenten git vägen, visste han ej. Det kan vara möjligt, tt en del af dessa femtiofem depescher, särskildt e mindre vigtiga, gått förlorade. Ty grefve rnim skall icke utmärka sig genom ordningsärlek. Men bland det nämnda antalet funnos rycket vigtiga dokument, utförliga instruktioner f rikskanslern, hvilka han uppsatt med kejsarens amtycke. Ett af dokumenten hadeett omfång f fyra till fem ark. Som offentliga handingar dokumenterade de sig till största delen edan genom formen och sin fortlöpande numering. På det spårlösa försvinnandet af trettiotta bland dessa dokument vill utrikesministören cke riktigt tro. I hvarje fall vidhåller hon in rätt till de sjutton dokument, hvilka, enligt refve Arnims medgifvande, befinna sig i hans go, ehuru han vid husvisitationen förklarade, tt de icke funnos hos honom. Hvad de civilättsliga anspråken angår, om hvilka Kreuzeitung talar i mystiska ordalag, hafva de afeende Jå grefve Årnims utnämning till sändeud i Konstantinopel och de löneförmåner, som lå bestämdes och NN grund af hvilka ban tror ig. kunna framställa anspråk. De skrifvelser, som hafva afseende på denna sak, äro fyra eller em, och utrikesministeren har afstått från de ammas utlemnande, då hon för de öfrigas utemnande vände sig till Berlins stadsrätt. Furst Bismarck såg sig nödsakad att vända sig till lenna rätt, då grefve Arnim slutligen förklarade, utt han icke hade att göra med utrikesministöen, hvilket visserligen var ett misstag, då han, såsom blott till disposition stäld embetsman, innu lyder sina förmäns disciplinära makt. Utikesministåren har specificerat alla dokumenten och, så vidt det varit möjligt, anfört deras innehåll, samt, icke hos rätten yrkat på grefve Arnims häkande, utan blott på utlemnandet af de dokument, på hvilka det gör anspråk som sin egendom. Den ätten understälda jtvistefrågan vänder sig tydigen derom, huruvida de i fråga varande dokumnenten äro att anse som förtroliga privatskrifvelser af det slag, som ofta växlas mellan en minister och hans sändebud, eller som offentliga handlingar. Berlins stadsrätt måste tydligen anse några af dessa dokument som statsegendom, ty eljest skulle den icke ha låtit företaga husvisitation, och arresteringen, skulle vi tro, är att anse som ett lagligt föreskrifvet tvångsmedel, att åstadkomma dokumentens utlemnande. Kölnische Zeitung omnämner dessutom den oenighet, som i längre tid varit rådande l: mellan Arnim och Bismarck med afseende l: på deras uppfattning af den franska och !l ultramontana frågan. Bismarck var alldeles ! icke nöjd med grefvens uppträdande efter! Thierg fall. Bismarck var stämd för re-: publiken i Frankrike, derför att han trodde, att det under denna statsform svårligen skulle finna en allierad bland de monarkiska l: staterna, om det komme på den tanken att börja ett nytt hämndkrig mot Tyskland. Han önskade derför, att Arnim skulle verka för republiken, men det ville grefven icke. Han var tvärt om stämd för upprättandet afj det legitima konungadömet, Wvilket förkastades af Bismarck, emedan det skulle röna sympatier hos ultramontanerne. Det var denna meningsskilnad, som var orsaken till grefve Arnims återkallande från Versailles. Grefve Arnim är född 1824 och är såledeg nu en femtio års man. Han är ansedd för en af Preussens mest begåfvade statsmän och är känd som en utmärkt stilist, Hau har sijätt i den största gunst hos kejsaren och äfven åtnjutit stort förtroende af Bismarck, tills han rappellerades från Paris och stäldes till disposition, Den kinkiga plats, ban beklädde gom diplomatiskt ombud i Rom, och iramfär alt den svåra beskickningen till Paris omedelbart efter kriget bevisa, hvilket anseende Arnim åtnjöt inom den preussiska och tyska diplomatien. Det sätt, hvarpå han uppfylde sin mission i Paris, och den utmärkta skicklighet, hvarmed han utjämnade de värsta svårigheterna för ett drägligt diplomatiskt förhållande mellan de båda fendtliga staterna, qvalificera honom i sjelfva verket som en diplomat af sällspord förtjenst. Man har beskylt Arnim att vara vän af ultramontanerne. Detta är dock icke förhållandet, ty medan Bismarck ännu tvekade om den hållning, han borde intaga till partiet, hade Årnim redan stält sig på ståndpunkten af afgjord fiendskap till detta parti. Arnim har i hela Tyskland anseende af en gentleman i ordets fullständigaste bemärkelse, Den 3 dennes har det tyska förbundsrådet från rikskanslern mottagit ett lagförslag af den vigt och betydelse, att säkert både de ultramontana striderna och de diplomatiska skandalerna komma att träda i bakgrunden för det samma. Detta lagförslag rör organiserandet af landstormen och utgör spetsen af de militära ansträngningar, genom hvilka Tyskland sedan 1871 sökt sätta sig i tillfälle att möta hvarje krigisk eventualitet i Europa. Under det man hittills ansett landstormens Uppgift vara att under krig bilda reserven för landets inre skydd, tyckes af det nu offentliggjorda lagförslaget framgå, att den för framtiden skall supplera landtvärnet, sålunda utgöra den egentliga krigsreserven. Times säger om detta lagförslag: Ett kortfattadt lagförslag har af furst Bismarck blifvit framstäldt om orga niserandet af landstormen, Kejsaren eger att på grund af sin myndighet sammankalla den i händelse af bebof, om hvilket behof han således är domaren. Den ställes under krigslagen och individer af den samma kunna förflyttas till landtvärnet, om sh erfordras. Genom denna lag, af några få paragrafer, kommer hvarje tysk undersåte att från ynglingaåren till öfver medelåldern vara under, kästad krigstjenst, Om den ogkså icke skulle komme att sättas i verkställighet, skall dock det faktum, att regeringen hbegärt och erhållit den makt, som den inne bär, anses för ödesdigert så väl inom som utom Tyskland och skall beröra hvarje tysk invånareg lefnadsplaner, all företagsamhet och alla beräkningar. Men det finnes föga skäl att antaga, att de beslutsamma män, som nu befinna sig i spetsen för det tyska riket, hafva yrkat på antagandet af denna lag af öfverflödig försigtighet eller blott för a LD En m m m mt bt MN ht pm ot AN ds Mm OR vs VD DR FA då DR DD