Aftonbladet – 10 oktober 1874, sida 3

ILUURKRUEA IV E ska härarne kasta sig öfver Rheinprovinserna: detmåste tagas, föratt man må kunna försvara gränsen. Attiettskdant fall det tyska Öster. rike — Österrike har sin rätta plats i Ungern, sade ju Bismarck redan 1866 — framför alt kommer att annekteras, faller naturligtvis at sig sjelf. — Det är ljusa fram tidsutsigter för oss småfolk ! Vi måste ställa vårt hopp på Tysklands socialdemokrater och Rysslands nihilister — i sanning sköna förhoppningar. I gör åkte jag på förmiddagen ut till byn Moulins och vandrade derifrån uppåt Mon vauxdalen för att besöka en del af skådeplatsen för slaget vid Gravelotte den 18 Aug. 1870. Det var det allra härligaste väder, solen sken varmt, och icke ett moln syntes på himlen. Jag upphann en bonde från Vernville, som vandrade samma väg, och vi kommo i samspråk. Vi talade om händelserna för fyra är sedan, men, som nästan alla landtbor, hade .han föga att berätta. Om Napoleon och hans generaler yttrade han sig som alla med bitterhet. De, som gåtvo bort oss, voro uslare än de, som togo oss, sade han, Han omtalade att de franska generalerne hållit ett krigsråd ien bondgård hos en af hans bekanta; de hade icke gjort annat än grälat, utan att komma till enighet. Dagen eftar slaget hade tye2karne tagit honom för att visa vägen och han hade kommit öfver slagfältet, der de stupade lågo högtals, Vid Chatel skildes vi åt och jag vandrade ensam vidare uppåt dalen, Det var så tyst och stilla, som om det varit i ödemarken; på ett par timmars vandring mötte jag icke en enda vagn och endast ett par enstaka fotgängare. Det är en vacker väg; på ena sidan har man en löfskog, så tät att man ej kan titta genom snären; på den andra ligger dalen med sin gröna gräsmatta. De enda ljud, som hördes, voro bäckens sorl nere i dalen, en och annan mes som qvittrade, knäckniogen af torra grenar i skogen, der fattigt folk voro sysselsatta med att samla ved. Ett stycke fram träffar man minnen från 1870; midt på ängen står en grafvård öfver tre liibeckare, som föllo den 1 Okt., och vid sidan är ett träkors utan namn. De här begrafna måste hafva fallit i någon förpostfäktning. I närbeten af Amanvillers stodo några karlar och murade på en trumma under vägen; jag språkade med dem några minuter. En af dem — han hade tillbragt fjorton år i Algeriet och frågade mig en passant, om jag kunde tala arabiska — berättade, att han under kriget icke på två månader smakat bröd; han lefde af att på äkrarne leta upp små potäter, som blifvit qvarlemnade i jorden. och för att få äta dem i fred hade det varit nödvändigt att gömma sig i skogarne. Tyskarne hade, så snart de kommo, utplundrat byarne; det var ingenting vidare för dem att få; till sist måste de föda befolkningen för att hindra den att svälta ihjäl. När man kommer till Amanvillers, slutar dalen; man befinner sig på en vidsträckt platå, sem nästan utgör en enda ofantlig åker. Åkerfälten delas af en och annan törnhäck; här och der äro stenbrott; träd finnas icke, utom kring vägarne och vid byarne. Här ligga byarne Amanvillers, S:t Privat och Roncourt, med ungefär en fjärdingsvägs mellanrum. När man står vid Amanvillers och ser mot vester, tycker man det vara en nästan jämn slätt; men i verkligheten sänker den sig icke obetydligt mot söder, det håll hvarifrån tyskarne ryckte fram. Slagfältet räckte mycket längre än från Amanvillers till S:t Privat; hela vägen från Chatel vandrar man nedanför det; men här uppe var det som drabbningens öde afgjordes och den största manspillan egde rum, ty här kommo fransmännen genom tyskarnes kringgående rörelse mellan två eldar och kastades ur sina positioner, Redan vid Amanvillers finner man grafvar, men det är vid S:t Privat som de flesta! fallit och ligga begrafna. Amanvillers byl: synes ej ha lidit synnerligen, husen buro: visserligen spår efter igenmurning af kulhål. men i sin helhet tycktes byn vara det samma som före kriget. I S:t Privat var det värre; det hade eröfrats af tyskarne och de flesta husen hade brunnit upp. Utanför en gård sutto ett par bondgummor, som jag gaf mig i språk med. De omtalade att de slagdagen först flytt kl. 2 om eftermiddagen, då affären ännu stod väl för fransmännen, Der stodo två hus bredvid hvarandra; det ena hade brunnit, det andra icke. Den ena af qvinnorna gick in i huset och kom tillbaka med två tyska granater, som blifvit funna i trädgården. Den ena var tom, men hade icke sprungit; den anIra hade ännu sin blyklädnad och hela sitt förstörande innehåll; jag var riktigt rädd för besten, Vid 8:t Privat äro de tyska minnesmärkena resta; der äro också grafvarne talrikast; hvart man vänder ögat, ser man hvita kors sticka upp ur jorden, här ligga stuvade fransmän och tyskar i broderlig förening, ofta hundra i samma graf. Säden och rotfrukterna frodas förträffligt kriog grafvarne ; om några år äro de utjämnade med narken, och säden växer ofvanpå dem. Något allmänt minnesmärke öfver slaget innes icke; det största — ett torn, omgifret af ett järnstaket med kanoner till påar; de säga, det skall vara franska kanoer, men der står 1849 på tyska, sade den raktande hessendarmstadtske invaliden — ir öfver den preussiska gardeskåren och fvanpå står en flaggstång målad i de preusiska färgerna. De öfriga monumenten äro å samma sätt resta af olika regementen ch kårer åt fallna kamrater. XY mon