Aftonbladet – 10 oktober 1874, sida 3

föresatte sig att behaga. Hon spelade, sjöng och konversera e, var ömsom allvarsam, ömsom glädtig, alltid intressant. Hon talade fort, men aldrig med häftighet; tvärtom var förhållandet, att ej ens de allvarligaste ämnen förmådde lifva henne, men i alla syntea hon yara hemmastadd. j Ruth athörde Hennes sämtal, på samma sätt som hön lyssnade till hennes säng: med benndrgn ogt tyst sympati. Förmedelsi någon Höga ogen änkegik eller snarare al instinkt, tyckt xanske ett samband — so 818 Ruth finna flink-mellan den mörka, passionerade -..sM och den stränge, gråhärige läkaren. Hon såg en likhet dem emellan, en likhet, hvilken hon tillskref det förhöllande, att för dem båda voro kraft och individualitet utmärkande. Ja, ibland fann hon ätven i Carolines ansigte samma uttryck, som hon sett i doktor Cameronz: en mörk och stel skugga, roflexen af en herskande tanke eller ett mörkt minne. Äfven en annan sak, som hade förvånat Ruth — hvilken, emedan hon talade föga, iakttog så mycket mera — var, att hon aldrig hade sett någondera af dem skratta och ganska sällan le. När de gjorde det senare, stodo emellertid deras leefden i fullkomlig kontrast till hvarandra — hans var idelljus, hvaraf hela ansigtet sken som förklaradt, hennes var en skimrande slöja, bakom hvilken hon gömde Big. Mrs Leigh, hvilken egde tillräcklig bildBing att uppskatta talangen hos andra, insåg ganska snart att, oberäknadt sin ovanligt sköna röst, var Caroline Drugh ej nåcon vanlig menniska, och i sin önskan att för den unga qvinnan öppna en lygande framtid, försökte hon på alt sätt att väcka hennes ärelystnad, men förgäfves, Miss Drugh vägrade att ställa nig under någons