Aftonbladet – 9 oktober 1874, sida 3

Bref från Norge. (Från Aftonbladets korrespondent.) Kristiania den 4 Oktober. Dena vid en akademisk fest framstäld: ankligelsen mot vetsaskapens, särskildt na turvetenskapens, förmenta ingrepp ph roli gioncens område, som jag förra gången tillä mig nimra om, har väckt ett uppseende som icke synes inskränka sig blott till d akademiska kretsar, till hvilka prof. Loch manns ord vid det nämnda tillfället närmas voro riktade. I flere tidningar, så väl Kristiania som utom hufvudstaden, hafv: förekommit åtskilliga yttranden i den a nämnde universitstslärare inledda strider mot Darwinsismer, materialismen och positi vismen — visserligen icke till försvar föa nägon af desza vetenskapliga riktaingar i och för aig, men likväl i öfvervägande grad gående ut på att häfda den veteoskapligs forskningsoch tankefrihetens ejelfständiga rätt gent emot en mer eller mindre väl grundad teologis fordran att föreskrifva 13. ger för alt andligt lif. Till och med om de enua lilla litsrära fäjd, som ännu icke kar betraktas sksom fullt afslutad. icke kan leda till synnerligt betydande resultat, är det dock tänkbart att den skall bidraga ati äterställa det gamla fredliga förhållande hvarunder vetenskapen och tsologien arbe. tat hvar för sig, utan att gripa in på hvars andras områden, och att det aäledes nu skall dröja en god tid, innan åter någon i rätttrogenhetens intresse gör anmärkningar mot vetenskapens destruktiva tendenser. Det har nämligen visat sis, att detta sätt att göra dem misstänkta icke kan påräkna nägon sympati. Det akademiska lifvets stilla enformig het har för öfrigt i dessa dagar afbrutits gesom en liten högtidlighet, som hör till sällayntheterna vid detnorska universitetet. nämligen en doktorspromotion. Antalet af denna värdighets innehafvara i Norge är mycket begränsadt. 1 deförsta decennierna efter vårt universitets upprättande 1811 inträffade det nägra gånger yngre veten skapsmän — efter hvad man erinrar sig, uteslutande tillhörande medicinska fakulteten — aflade det för doktorsgradens ernåenda erforderliga, tämligen stränga profvet, hvartill den tiden hörde disputation på latinska språket. Senare förändrades reglerna för detta prof till sitt nuvarande skick, onligt hvilket det består i: utarbetandet af en akademisk afhandling; tre profföreläsningar, den första öfver ett sjelfvaldt ämne, de båda senare öfver uppgifna ämnen, den ena med en veckas förberedelse, den an sa ex tempore; samt slutligen en disputationsakt, vid hvilken den speciminerande ezer att eftor fritt val begagna latinska eller norska språket. Består vederbö rande detta prof, erhåller han doktorsgrad tillika med venia docendi vid universitetet. Från trettitalet gick emellertid detta bruk nästan alldeles ut sig, hufvudsakligon på rund af den motvilja mot hela doktorsinsitutionen, som de ledande bland universi teteis professorer lade i dagen, något som väl åter igen stod i förbindelse med den strängt praktiska, väsentligen åt ämbetsstudier syftande riktning, som på denna tid herskade vid universitetet. Då omsider åter på femtitalet en yngre, särdeles väl ansedd läkare, en sov till den bekante norske novellförfattaren M. OC. Hansen, gjorde ettförsök avt vinna doktorsdiplomet, strandade det på ett så strängt bedömande af den sista af hans profföroläsningar, att det då för tiden af många ansågs föga billigt. Den ende, gom under denna, nästan en hel menniskoålder långa tidrymd kreerades till dok: tor, var den sedermera så bekanta O. J. Broch, hvars framstående skicklighet icke. mindre än hans doktorsafhandlings specialistiska karskter — den hade den vördnadsbjudande titeln: Lovene for lysets fortplantelse i isophane og exanig krystalliserode legemer — gjorde honom skottfri till och med inför den skarpaste kritik. Det är föret på de 5 eller 6 sista åren, som man på nytt blifvit vitne till doktorsdisputatio-ner vid universitetet, dock ännu i dag iett mycket blygsamt antal — kanske alt som it 10—12 stycken. Föreläsningskatalogen r visserligen prydd med åtskilliga doktors 2, men nästan samtliga dessa hafva erhällits honoris causa, särskildt vid Lunds universitets sekularfest för några Er sedan. Den unge vetenskapsman, som nu senast har vunnit donna akademiska värdighet, är Gustav Storm, som alla redan förut genom flare monografier öfver ämnen ur den fornnorska literaturhistorien vunnit sig ett aktadt namn, liksom det arbete han utgifvit för doktorsgraden, Sagokredsene om Didrik af Bern og Karl den store hos de nordiske folk, af en så kompetent domare som prof. Bugge, den förste opponenten vid disputationen, omtalades i de mest erkännande ordalag såsom ett arbete, hvilket med märkvärdig lätthet hade utredt och ordnat: ett öfverväldigande stoff, upprödt föga kända fält och i det hela kommit till rika resultat, som skola få en gifven plats iden nordiska medeltidens literära historia. Det förtjenar vid detta tillfälle också att anmärkas att dr Storm, som är en yngre bro der till den skicklige linguisten, professora i romanska språken Johan Storm, alla redan för tre år sedan af stortinget fick sig uppdraget utgifvändet af det med offentligt understöd utkomna arbetet Samlede af handlinger af P. A. Muncl, ett literärt! företag af största intresse icke blott för historiske fackmän, och hvarpå jag dess hällre äfven nyttjar anledningen att vända svenske läsares uppmärkeamhet, som det hittills trots det jämförelsevis billiga subskriptionspriset, efter hvad som blifvit mig! berättadt, icke vunnit synnerlig utbredning rande den hemska och hem