Aftonbladet – 9 oktober 1874, sida 3

Men den sjuttioårige man, hvilkens stora samlade rikedomar en gång skulle tillfaila aflägsna slägtingar, och som testamenterat åt sin skicklige läkare fem tuser pund, kunde ej förmå sig att onder lifstiden beröfva sig denna summa, för att rädda doktor Westhorpes framtid. Olycksbringande donation, som både testator och arftagare fingo betala med sina lif! Den gawle mannen dog, men hans död var så väntad och ansågs så naturlig, att ej en skymt af misstanke uppstod. Endast två personer i hela denna stad, der han hade lefvat från vaggan till grafven, frågade efter, om han letde eller var död. Den ene var begrafvivgsentreprenören, som fick bestyret med att föra honom till hans sista hvilorum, den andre var hans gamla tjenare, som sörjde honom, Det var just dessa yttringar af sorg, sb stridande mot vanan hos en person, hvilken till följd af ett legat på tusen pund skulle draga så stor vinst af der gamle gnidarens död, hvilka först framkallade misstankar; hvad som styrkte dem, var upptäckten att denna donation blifvit genom en kodicill bifogad testamentet blott två dagar före dödsfallet. Den laglige art tagaren påyrkade legal undersökning. Tasen pund kunde väl vara värda, att man gjorde sig detta besvär. Efterforskningarna bragte i dagen mycket besynnerliga omständigheter; den gamle, hvithårige tjenaren arresterades, och noggrannare spaningar hade till följd, att hans sak fick ett ännn betänkli gare utseende. Alt och alla voro emot honom, men ändå visade han hvarken fruktan eller vankelmod Ait skall nog blifva uppenbart, när Herren så behagar, var hans ständiga svar. Den Gud, gom jag från min barndom tje