Aftonbladet – 8 oktober 1874, sida 2

Miss Drugh tycktes slutligen kafva frågat och hört nog. Ruth fann, att hon var trött, och steg derför upp för att gå. Dh hon sade Caroline godnatt, tryckte hon för första gången den hand, som aldrig förut hade räckts henne. Den var torr och feberhet, och då man vidrörde den samma, tycktes hvarje nerv skilfva. I början af samtalet, då Ruth berättat om mrs Leigh, hade hon nämnt dennas önskan att göra miss Drughs bekantskap, men fått ett tvärt, nästan högdraget nej till svar. Utan att se upp, sade emellertid den besynnerliga hyresgästen nu: Jag har ändrat bsigt, miss Edgestone; jag tror, att litet umgängeslif skulle göra mig godt; då mrs Charlton Leigh nästa gång kommer på bosök, skall jag med nöje låta presentera mig. Orden voro kyliga, rösten var ännu kallare; det moln af förbehöjllsamhet, som hvilade öfver miss Drughs personlighet, tycktes vara mörkare och för blicken mera ogenomträngligt än någonsin. Men Ruth lät dock icke häraf modet nedslös och gick till hvila med den glada öfvertygelsen, att det snart skulle lyckas tant Emily att locka den ensliga, underliga flickan ut ibland menniskor, och sedan skulie nog äfven Caroline le och se lycklig ut liksom alla andra; så hoppades Ruth, och detta hopp gestaltade sig i hennes tankar till en bön, med hvilken hon insomnade, Och under tiden satt den qvinna, för hvilken Ruth bad, sådan, som Ruth hade lemnat henne: likblek, atel och orörlig. Hon hade tryckt sina händer mot ögonen och försökto att från sina tankar utestänga hvad hon fått höra, att anse det såsom en dröm, en förvillelse, Det var vidunderligt, nästan omöjligt, att