Aftonbladet – 8 oktober 1874, sida 2

gyckelspel, ett tomt sken, är naturligt. Trots det liberala partiets protester bibehöll restavrationen detta oefterrättlighetssystem och först Julimonarkien grep sig an med ex lag, hvarigenom bestämdes att general rådsmedlemmarne skulle utses genom val. Några år derefter tog man ytterligare ett steg och bestämde generalrådens befogenhe3. Generalråden fingo visserligen rättighet att öfverlägga och besluta, men besluten fingo icke verkställas förr än de blifvit godkända af ien kativa makten. Det liberala partiet lät slg icke nöja med denna halimesyr: det fortsatte sin agitation för en verklig och sjelfständig departementalrepresentation; men valtmännen visade den största likgiltighet för reformen, hvars nödvändighet blef mindre märkbar genom den hofsamhet, hvarmed regeringen begagnade gina rättigheter. Man märkte icke den bom, gom var satt för det departementala lifvets utveckling. 1848 års revolution medförde ingen förändring i lagstiftningen om generalrådens befogenhet. Förslag framstäldes om en förändring, men studiet al dessa förslag afbröts plötsligt genom statskuppen af åen 2 December 1851. Den nya regimen, hvilken ingenting bättre begärde än att få spela liberal, hycklade också en stark åtrå efter decentralisation och utfärdade ett dekret, genom hvilket regeringen afsade sig sin beslutanderätt i de flesta departementala angelägenheter. Men hvad hor gaf med högra handen, tog hon igen med den venstra, och prefekten blef nu den myndighet, som skulle gilla generalrådens beslut. Om regeringen sjel: eller hennes delegerade, prefektem, kontrollerade generalrådens åtgöranden, betydde i sjelfva verket det samma: allt var blott ett spegeltäkteri, afsedtattbeiraga den allmänna meningen. Snart började imperialismen tillämpa sitt tystem af officiella kandidater på generalräden, och det dröjde ej länge förr än dessa församlingar, med få undantag, voro fullsatta af regeringens kreatur. På 1860talet började emellertid en decentralistisk rörelse göra sig gällande i hela Frankrike. Undervisade af erfarenheten, började valmännen iaosätta sjelfständiga medlemmar i generalråden, ur hvilka röster började höjas, som yrkade på en fullständig decentralisation. Slutligen måste regeringen gifva vika för rörelsen och uader Olliviers minister tillsattes eu decentralisationskomitå, i hvilken Odilon Barrot förde ordet. Men innan denna komit uppgjort någon bestämd plan, utbröt kriget 1870. Efter dess slut blef en af de första frågorna att befria Frankrike från det centralisationens ok, under hvilket det så länge suckat, och att göra grnadsatsen om landets styrelse gonom landet till en ganning. Redan under nationalförsamlingens rådplägningar i Bordeaux väcktes flere förslag om gensralrå dens organiserande och befögenhet, och ett utskott, eommission de dcentralisatiom, tillsattes, som skulle behandla desea motioner. Komiten blef på en jämförelsevis kort tid färdig med sitt betänkande och efter en sakrik och uttömmande diskussion antog nationalförsamlingen den 10 Augusti 1871 med 509 röster mot 126 den s. k. departementallagen, hvilken var afsedd att utgöra detinledande steget till Frankrikes administrativa reorganisation. Enligt denna lag äro departementalmyndigheterna tre: generalrådet, departementalkommissionen och prefekten. Generalrådet består af så stort antal medlemmar, som departementet innehåller kantoner. Valsättet är omedelbart. För att vara valman fordras att vara fransk, undersåte, att ha fylt tjuguett år, att vara i åtnjutande af medborgerliga och politiska rättigheter, att icke tillhöra någon af de undantagskategorier, hvarom allmänna lagen stadgar, och att ha bott minst ett är i den kommun, på hvars vallista man är inskrifven. Generalråden väljas för sex år och förnyas till hälften hvart tredje år. För att vara vald måste kandidaten ha erhållit minst hälftea af de afgiina rösterna och ett så stort antal, att det motsvarar fjerdedelen af de inskrifna valmännens. För att vara valbe rättigad fordras att vara inskrifven på en valmanslista eller att kunna förete bevis att man borde ha varit inskrifven der före valet, att ha fylt tjugnfem år, att vara bosatt i departementet eller att vara inskrifven der som direkt skattskyldig, Antalet generalrådsmedlemmar, som icke äro bosatta i departementet, får dock icke öfverstiga en fjerdedel af heia antalet generalrådsmedlemmar. Generalrådet granskar och godkänpner eller förkastar sjelf sina medlemmars fullmakter och det gifves ingen appell mot dess beslut i detta fall. Generalrådens sessioner äro dels ordinarie, dels extra ordinarie. De ordinarie sessionerna äro två Den ena af dem börjar alltid måndagen näst efter den 15 Aug. Till denna session behöfva medlemmarne icke sammankallas, utan ega rättighet att okallade sammanträda denna dag. I Augustisessionen fördelar rådet den skattebörda, som af den lagstiftande myndigheten blifvit bestämd för departementet, på arrondissementen, hvilkas råd sedan fördela sitt belopp på kantonerna och kommunerna, hvilkas skattebidrag slutligen af municipalråden fördelas på hvarje särskild invånare. Om den lagstiftande myndigheten icke hunnit att till den 15 Augusti bestämma skatterna, kan den uppskjuta generalrådets Augustigession tills den hunnit uppgöra de samma. Tiden för den andra ordinarie seasionen. bestämmes af generalrådet under dess Augustisession; om det uraktlåter detta, bestämmer den s.k. departementalkommigsionen tiden för sammanträdet och sammankallar medlemmarne. Generalråden kunna sammankällas till extra sessioner genom ett dekret af chefen för den verkställande maka Re ers