Aftonbladet – 6 oktober 1874, sida 3

nerlig välvilja kunde han väl icke vänta af dessa partier; men att de icke blygdes att kalla honom en polisson, en sedeförderfvare och en stolle, det tycktes dock kränka honom långt djupare, än han ville medgifva. Men kanske kränkte det honom mindre att bli angripen på detta nedriga sätt än att se, att man i Frankrike vågade tillåta sig sådana gemenheter, utan att väcka den allmänna meningens harm. Jag sade här ofvan, att Beranger fortfor att äta sin frukost under vårt samtal. Donna bestod af bröd, smör och några dadlar och åts i sängkammaren. Min stol stod mellan sängen och bordet, Den simplasto ouvrier i Paris kan icke lefva tarfligare, ja uslare än skaldekonungen, hvars sånger hvarje fransman kan utantill, hvars gunst de mäktigaste ministrar efterfikade, och för hvilken det skulle ba varit så lätt att förvärfva stora rikedomar. Men Beranger traktade aldrig efter rikedom och yttre glang. Han önskade sig aldrig någon hög befattning; han ville icke mottaga någon orden eller titel, ehuru man erbjöd honom alt detta, ja, till och med flere gånger trugade honom att mottaga dem. Han hade af alla krafter stretat emot tusentals lockande anbud. Hans anspråkslöshet förmådde honom till och med till en lång, högst besynnerlig strid med hans förläggare. Beranger begärde nämligen endast åtta hundra francs om året för sina sånger, emedan han trodde, att dessa efter hand skulle bli glömda. Förläggaren förhöjde småningom denna summa till femdubbelt, utan att derigenom lida någon förlust. Hurn ringa än Berangers inkomster voro, delade han dem likväl med behöfvande och nödlidande, ja, han uppoffrade mer än hälften af sin inkomst, utan att pråla dermed eller någonsin tala derom, De vackra verserna: Mes-besoins ne sont pas nombreux; Mais, quand je pense aux malheureux, Je me sens nå pour tre riche...