Aftonbladet – 6 oktober 1874, sida 2

Samma dags eftermiddag knackade hon således på ett halft dussin dörrar, blef plågad med hundra oförsynta frågor och återvände i skymningen hem, trött och nedslagen samt med den hugnande öfvertygelsen, att hon hade gjort mycket klokare i att stanna hemma. Om jag får lof säga, sade Jane, vid Ruths hemkomst, så är ett främmande fruntimmer i förmaket. Ett främmande fruntimmer! Hvad är hennes namn? Det vet jag inte, miss. Jag trodde, hon kom för att ge på rummen, och då visade jag henne dem, men hon ser icke just ut, som om hon ville ta dem, och jag tror väl knappt att det var derför, som hon kom. Hon sa, att hon ville vänta. Ett främmande fruntimmer! Ruth kände sig verkligt ängslig; hon hade den dagen sett så många obekanta fruntimmer och af dem hört så många besynnerliga yttranden, att hon var hjertligt utledsen vid dem, och det var med dröjande, motvilliga steg hon begat sig till förmaket. Dörren stod på glänt, och Ruth steg in utan att höras. I rummet herrskade redan full skymning, och den främmande damen, hvilken satt vid fönstret längst borta, var sjelf en skugga, mörkare än det öfriga Hennes drag kunde Ruth ej urskilja; hon sög blott de yttre konturerna af dem tydligt framstå i det omgifvande dunklet. I gästens ställning, snarare än i någonting annat, igenkände hon ge: nast med en känsla af stor tillfredsställelse, hvem det var, Miss Drugh hade kommit för att återlemna Ruths paraply. Emedan den sistnämnda fruktade att genom ett tyst framträdande skrämma sin gäst, rörde hon vid dörrvredet, och det bleka ansigtet der borta bland skuggorna vände sig långsamt mot henne. Miss Drugh reste sig upp. Jag måste bedja er förlåta, ait jag på detta sätt objuden tränger mig iv, miss