Aftonbladet – 6 oktober 1874, sida 2

En mycket angenäm, svarade Ruth med värma, Hon är så lugn och har så god takt; hon begär ingenting, utan tycks vara nöjd med allt. Ser du ofta till henne ? Åh nej, rätt sällan till och med. Jag vill ej falla henne besvärlig och hon undviker allt närmande. Möjligen beror det blott på hennes sätt, men säkert är, att hon förefaller stolt och förbehållsam. Och likväl önskade jag ibland, tillade Ruth med en suck, att jag kunde vara henne till någon nytta; jag fruktar, att hennes lif är mycket ödsligt och glädjelöst, så alldeles ensam som hon är. Åh, förskräckligt ödsligt! inföll tant Emily och ryste af medlidande vid en tanke på det lilla tarfliga rummet, den föga fängslande utsigten samt tystnaden och ensamheten. Hvad sysselsätter hon sig med hela dagen? Det vet jag knappt. Jag hör henne aldrig förr än om aftnarna;då sjunger hon. Hon har ett eget piano, och vid det kan hon sitta och sjunga hela timmar. Jag eger ej förmåga att bedöma musik, men det vet jag, att då jag första gången hörde henne, var det liksom jag hade kommit till en annan verld. Hennes sång rent af förtrollade mig; ibland var den vild och lidelsefull, ibland åter rörande och ljuf; aldrig har jag hört en så vacker röst. Här om aftonen såg jag Jane sitta i trappan och gråta bittert; jag trodde att någon olycka hade inträffat, ty flickan brukar annars aldrig gråta; men vid mina frågor svarade hon, att det endast var miss Drughs sång, som hade aflockat henne tårar. Det är kanske hennes yrke, invände tant Emily. Hon är måhända sångerska? Åh nej; hon har inga bekantskaper och är alltid hemma om aftnarna. Eller musiklärarinna ? fortfor mrs Leigh kallt. (Forts,)