Aftonbladet – 6 oktober 1874, sida 2

STOCKHOLM den 6 Okt. Under öfverskriften Inbördeskriget i Spanien innehåller det i dag hitkomna häfet af Revue des deux mondes en förträfflig ippsats, som på ett om sakkännedom och partiskhet vitnande sätt skildrar den strid, som nu pågår i Spanien. Bland annat sysselsätter sig författaren med carlisternes omenskliga krigföringssätt, af hvilket han lemnar följande framställning: sDon Carlos förklarar i sina manifest ämligen högljudt, att han bringar Spanien yrdving, trygghet och rikedom; men under tiden, för att icke tala om de många batalerna, som för hvarje dag kosta Spanien less ädlasto blod, för att icke tala om Ma. Iridregeringens ofantliga utgifter, för att kunna fortsätta kriget, har handeln helt och hållet afstannat i flere provinser; fem undra fabriker äro overksamma i Cataloien; Bilbao, fordom så välmående, är nu muineradt, emedan järngrufvorna icke bearpetas och emedan inga fartyg inlöpa i hamven; ingen export eger rum från hela det område, hvilket korsas af det norra järnvägsnätet; de senaste årens präktiga skörlar ha icke blifvit sålda och kela Ebrodaens stora afkastning måste gå förlorad, lesså äro de mest omedelbara resultaten af Don Carlos löften. Om carlisterne ändock så mycket som nöjligt sökte skona de olyckliga provinser, som de en dag hoppas blifva herrar öfver! Nej, tvärtom tyckas de vilja taga hämnd för ett förutsedt, oundvikligt nederlag och förstöra för att förstöra, döda för att döda. Det förgår ej en dag, som ieke bringar 038 underrättelse om någon ny handling af vandalism sller grymhet. Ena gången nedvräka de La Guardias murar, underverk af militärisk arkitektur från Karl V:s dagar, hittills oskärade I sin skönhet; en annan gång afhugga de, ander anförande af en prest, telegrafirblarae vid järnvägen mellan Arcoa och Medina-Celi, förstöra järnvägsmaterielen, spränga broarna i luften och upprifva sjelfva banan. Detta utgör för öfrigt en af derag vanlivaste bedrifter: att stanna järnvägstågen, appbryta skenorna, skjuta på de värnlöse pasgagerarne, uppbränna stationerna och vagnarna, stjäla järnvägsbolagens kassor, skjuta banbetjeningen, som icke gjort sig skyldig till något annat än att uppfylla sin pligt — så fatta och utöfva carlisterne kriget. En utländsk inkräktare skulle krappt på främmande jord våga göra hvad de föröfva i sitt eget fädernesland. Hela verlden har hört talas om den alt för ryktbare presten Santa Cruz, som så länge deltog i kriget, under hvilket han hade för vana att stanna järnvägstågen, plunåra passagerarne, fusiljera dem hvilka han misstänkte — fruktansvärd för alla, till och med för Don Carlos anhängare. Nu internerad i Frankrike, har han på flere ställen lemnat efter sig värdiga lärjungar. Utom de mer betydande banden, hvilka förena sig till större militära företag, gifves det andra, bestående at några få man, snarare stråtröfvare än insurgenter, hvilkas alt för väl uppfylda åliggande är att ödelägga landet. Då de förföljar, sträcka de vapen och sedan de fått pardon, börja de, trots alla eder, på pyttigen. Två cabecillas i la Mancha, landsmän till den hederlige Don Quixote, hedrade sig nyligen på detta sätt. Den ene af dem, med tillnamnet Telarafia (spindelväf) skall icke mer svika sitt erd: han träffades för kort tid sedan af en kula i en fäktning. Ett af de mest utmärkande dragen för det carlistiska partiet är denna blandning af ckunnighet och dumhet, detta instioktlika hat till civilisationen, denna afsky för framåtskridandet, som göra det ännu vederstyggligare. En hederlig irländare, ODonovan, dårifven af en känsla af kristlig barmheritighet, kanske också af politiska sympatier, hade begifvit sig till carlisterne för att vårda deras sårade. På den mest barnsliga miss! tanke, emedan han bar på sig en flaska med lanudanum, arresterar man honom och an. klagar honom att ha velat göra ett attentat mot hans majestät Karl VII:s lif; derefter, utan något slags undersökning, inspärrar man honom i Estellas fängelse; der fick han qvarstanna i sex månader, ett rof för alla slags lidanden och försakelser, tills han slutligen, då han var nära att dö i feber, blef förd till hospitalet. Der fann honom en af hans landsmän, som står i spetsen för carlisternes ambulansväsende, fick höra hans öden och lät försätta honom i frihet. Förliden vinter bildades af damer i Madrid tvänne föreningar för att vårda sårade. I spetsen för den ena stod markisinnan Miraflores och den syeselsatte sig uteslutande med särade i den republikanska armån: den rönte också mest understöd synnerligast inom aristokratien; den andra föreningen, i spetren för hvilken stod hertiginnan af Medina-Celi, ville egna gina omsorger åt sårade i båda lägren, hvilket föreföll vida ädelmodigare. Händelserna visade hvem som bäst kände sitt folk. Hertiginnans ambulanser blefvo tagna af carlisterne vid Orduitia, personalen förolämpades, ja misshandlades till och med; återstoden af materielen — det var lyckligtvis största delen — skänktes af föreningen till den republikanska armen. Må man icke invända, att hela partiet ej kan göras ansvarigt för dessa våldsbragder, att de blifvit föröfvade af några genom striden upphetsade soldater, att de högsta cheferne desavouera och fördöma dem; de senare tyckas, tvärtom ha gjort till sin uppgift att rättfärdiga sina cabecillas vederstyggligaste handlingar. Var det icke Don Carlos, som vid Estella sjelf tillät, att man nedsköt de olyckliga, värnlösa fångarne? I sitt senaste manifest, stäldt till de kristna makterna och dateradt högqvarteret vid Lequeitio, har han ju öppet iklädt sig ansvaret för detta Dorregarays dåd och genom ett besynnerligt missbruk af ord, brännmärkt med namnet dömda brottslingar de tappre soldater, som krigslyckan lemnat i hans våld. Så väldigt han också utbasunar sin föregifna egenskap af legitim suverän, vänder han sig dock mindre till öfvertygelsen än till fruktan. Samma anmärkning kan visserligen göras om den första pretendenten, ty detta parti har ailtid utmärkt sig genom en otrolig grymhet. Man behöfver blott på måfå slå upp i den hederlige och opartiske Antonio Piraldas berättelse om det första inbördeskriget och de rysligheter, gom derander föröfvades. Visserligen voro icke de liberale fria från förebråelser och läto alt för ofta hänföra sig till oförlåtliga öfverIrifter; medgifvas måste dock, att under let hemska hämndkriget, carlisterne visade sig obevekligast och ursinnigast. En ODonnell, öfverste i Isabella II:s tjenst, hade fallit i general Zumalacarregnis händer, den ende verkligt öfverlägsne man, som carlisterne någonsin haft. Han mottog honom med den aktning, som höfdes hans rang: de hade förr känt hvarandra och deras samtal