Aftonbladet – 5 oktober 1874, sida 3

Fröken Östberg har såsom Anna i Fri skytten och Carlo BroschiiHälften hvar uppenbarat en begåfning och talang, som väckt de lifligarte sympatier. Äfven hos hennes Adina vitnar sången om den förträffliga skola, den sant musikaliska uppfattning och äen solida färdighet, som gjort hennes föregående debuter så rika på framgång; men Adinas parti öfverensstämmer icke så väl, som de nyssnämnda, med hennes artistiska personlighet, och hon har icke förmått, eller icke försökt, att här åt sitt föredrag gifva den särskilda karakter, som ämnet fordrar. Man gaknar alt för mycket den sydländska verven, likasom detta naiva koketieri, som ej är beräknadt, men ligger i instinkten, och som i detta parti icke kan ersättas ens genom de älskvärdaste drag hos nordiskt sångarelynne. Att alt detta saknas, kan under lösningen af mången annan musikalisk appgift lända den unga artisten till framgång, men specielt i denna rol och dermed beslägtade är och förblir det en brist. I sista akten har till partiet fogats en af hr Dente komponerad aria, gom utmärker sig för anslående melodi och vårdadt ackompanjemang samt gifver fröken Östberg tillfälle att ädagalägga mycken koloraturfärdighet. För karakterens framställning är detta tillägg imellertidl snarare hinderligt än främjande, ty den stund då Adina bekänner sin ånger och sin kärlek torde väl icke vara rätta ögonblicket att låta henne sväfva ut i eleganta fioriturer, och ett parti, så lifskraftigt och naturfriskt som detta, behöfver ej häller dylika grannlåter, de må i och för sig vara hur glänsande som hälst, At hr Ödman såsom skådespelare har man tills vidare litet eller intet att vänta och i hans musikaliska produktioner är det frisk heten och hjertligheten hos röstens sköna timbre, som, ännu så länge, få ersätta föredragets armod på dessa egenskaper. I de öfvervägande komiska momenten af Nemorinos parti spårar man dock med nöje en aldrig så liten skymt af dramatiskt anlag,