Aftonbladet – 5 oktober 1874, sida 3

än dialogiserade, i scen satta noveller. Ett stort socialt missförhållande har hos oss fannits, hvilket dock, redan utplånadt ur lagen, båller på att försvinna äfven ur folkmeävetandet. Vi mena ståndskilnaden. Och just denna ståndskilnad har också fått leverera stoff åt större delen af våra borgerliga så väl romaner, som skådespel. Bri sten på skarpare brytningar inom vårt samhällslif har lemnat ouppodladt sinnet att utforska dessas i den menskliga karakteren djupt förborgade orsaker. Deri ligger enligt vårt förmenande en af grunderna till att vår historia, som från den faktiska sidan blifvit ganska väl bearbetad, dock icke blifvit ämne för vare sig ott egentligt skådespel elier en egentlig roman. Denna omständighet torde likväl ej räcka till att förklara vår fattigdom äfven på lustspel, till hvilka hog oss, sösom öfver alt, befintliga svagheter, lumpenheter och förvända seder väl kunnat lemna ett rikt material. Vi lida icke häller af någon brist på sinne för det komiska. Bellmans skaldskap och den allmänna uppskattning han vunnit såsom vår störste och mest nationelle akald äro derpå tillräckliga bevis. Dea ansats till ott nationelt lustspel under Gustaf den tredje, som vi förut påpekat, utgick också just från den Bellmanska skaldekretsen. En komisk novell af ganska betydande värde ega vi ock, skapad af Cederborgh och Danlgren, samt falltöljd at Braun, Blanche och endeis äfven aft Onkel Adam. Under sådana förhållanden är det svårt att förstå hvarför icke det komiska dramat haft flera lyckliga bearbetare i vårt land, så vida ej det omdöme skulle vara sant, som vi läst i en biografi öfver Hallman och som öfver: ensstämmer med det af Rydqvist i hans förträffliga uppsats öfver Nordens äldsta skådespel afgifna, Det lyder sålunda: På hvarje blad i Sverigeg vittra häfder står iaskrifven svenskens oförmåga att skapa lefvande, bestämda, äskådliga bilder, att utföra en handling i stora och kraftiga drag,