Aftonbladet – 5 oktober 1874, sida 2

Lidner, Leopold, Stagnelivs, Nicander, Be skow, Börjesson — för att icke tala om de aktningsvärda försöken af en eller ett par nu lafvande — och det oaktadt ega vi intet historiskt skådespel i egentligare me: ning. Härtill, synes det oss, måste det finnas en djupare och allmännare grund än möjligen befintliga brister och misstag i ledningen af vår första scen. Vi skola, så godt vil kunna, söka att finna den samma, Kastar man en blick tillbaka på det svenska dramats historia, finnas otvifvelaktigt tvänne tidpunkter, vid hvilka en verkligt fosterländsk dramatik höll på att utveckla gig. Den ena var den, då Messenius, såsom Ljunggren säger, genom att behandla fosterländska ämnen hade angifvit den riktning en sådan dramatik hade att gå; han hade lossat på de moraliskt didaktiska banden, hvarförutan den icke kunde fritt ut veckla sig; han hade väckt ett allmännare deltagande för teaternöjen genom att flytta dramat ut ur skolans trånga salar och göra dramatiska föreställningar till högtider för hof och folk. I den råa form, som dramat kos honom ännu egde, lågo sålunda frön, som under gynsamma omständigheter möjligen kunnat spira upp och bära frukt, Författaren är dock icke fullt viss på att äfven under gynnssmma omständigheter ur dessa frön någon rikare skörd kunnat uppspira, han fäster blott uppmärksamheten på att de gynnsammare omständigheterna — till hvilka han med rätta i första rummet räknar den lefvande växelverkan mellan folket och skalden, som endast kan ega rum i en folkrik hufvudstad — alldeles uteblefvo. I saknaden at ett universitet i Sveriges hufvudstad just på den tid, då ur skoldramat ett folkdrama stod på väg att utbilda sig, ser Ljunggren en af de förnämsta orsakerna att en sådan utveckling ej hos oss, såsom i åtskilliga andra land, kom till stånd. Uppmuntran från hofvets sida — hvilken visserligen aldrig kan ersätta ett lifligt intresse från folket sjelf, men dock i närvarande tidpunkt skulle inneburit