Aftonbladet – 3 oktober 1874, sida 3

likväl mer än en gång vid tanken på den kommande månader, då hyran skulle beta lag. Det var på detta hon tänkte, då hon åter begaf sig ut på gatan, Det hade hållit uppe under morgonen, men nu började det regna häftigt och oafbrutet. Ruth vppslog sin paraply, men innan hon hunnit föllständigt gömma sig under dess skyddande tak, kastade hon en blick framåt gatan. Den var alldeles folktom; blott en enda person syntes på något afstånd vandra sin väg fram, så långsamt och Ingnt, som hade det varit det ikdaraste solsken, eller ätminstong som om dem promenerande — dej var en qvinna — haft skydd af en paraply. Ruth igenkände genast den intressanta obekanta i wrs Ropers förmak, Kunde hon tpphiana henne? Kanske; hon ville försöka. Raskt skyndade hon framåt och var snart 1 jemnbredd med främliggen. Jag ber er ursäkta mig — Bjuth kunde knappt tala, så fort hada bon gått. Miss Drugh staanade hastigt, som det tycktes mera förvånad än nöjd ötver att bli tilltalad. Ursäkta mig.; upprepade Ruth; men vill ni 2 tillåta mig dela min paraply med sr? Det regnar så hårdt, och ni blir all: deles genomvåt. Jag tackar. Jag skall nog träffa en droska eller hyrvagn vid slutet af gatan. Och med en kort helsning gick hon vidare. Men Ruth var ihärdig och förnyade sitt anbud. Miss Drugh sade åter nej, men gaf slutligen vika och Ruth gick bredvid henne, glad öfver att kunna vara till någon nytta och utan att med ett enda ord störa de allvarsamma tankar, i hvilka hennes följesla geruka bade försfunkit, j