Aftonbladet – 2 oktober 1874, sida 3

ADERTONDE KAPITLET. Här äro vi nu, miss. Konduktören hvisslade och Ruth stoc nästa minut ensam midt på gatan, kastade en orolig blick på sin nedstänkta klädning och undrade, huru det skulle lyckas henne att komma öfver till husraden, ty två da gars nästan oupphörligt regn hade gjor gatorna så svåra att trafikera, gom endas Londons gator kunna vara det. Ett ord språk säger, att om viljan är god, fins all tid en utväg, och en väg fann äfven Ruth: hon uppnådde trottoiren med -mindre skada för sina fina kängor, än man skulle kunnat förmoda. Hon fann snart gatan och hus numret, som hon sökte, Porten stod öppen och bland messingsplåtarna på väggen å ömse sidor i den smala förstugan varseblef hon snart en med anvisning på Mrs Ropers adresskon tor för guvernanter. Ja, här var det således. Messingsplåten underrättade henne ytterli gare om, att mrs Ropers mottagningstimmar voro mellan kl. tio och fem. Men huru få reda på den nämnda frun? Här funnos blott en klocksträng och en portklapp; således var det ganska svårt att afgöra, hvilka af messingsplåtarne de egentligen tillhörde Ruth drog på vinst och förlust på klocksträngen; den framkallade en skarp klang, som genljöd öfver hela huset, och samma ögonblick syntes ett olycksbådande ansigte längst borta i den dunkla korridoren, Hvem är der? Förlåt mig, bor mrs Roper... Det är ej hennes klocka! Hufvudet försvann. Ruth stod en stund obeslutsam, derefter försökte hon portklappen, men ingen kom. Hon väntade tåligt under en tid, som förekom henne ofantligt lång, i synnerhet som hon stod i åraget i den kalla förstugan; efter någon stund knackade hon åter högre och modigare än nyss, Tunga steg hördes närma sig, en dörr helt nära intill der Ruth stod öppnades häftigt, och ofrivilligt spratt