kunna tillskrifva våra uppnådda resultat. Under det mest gynnsamma väder seglade vi på det isfria bafvet längs vestra kusten vt Novaja Semlja, beträdde den 18 Ang. för första gängen äter land vid Amiralitetshalfön och träffade den 24 Aug. på aftonen — således efter 96 dagar— i Duneabai ryska skonerten Nicolaj (kapten Feodor Woronin), hvilken emottog oss skeppsbrutne med den hjertlighet, som utmärker det ryska folket. En snabb öfverfart förde oss den 3 Sept. 1874 till Vardö i Norge, hvars gästfria jord vi beträdde kl. 3 på eftermiddagen, med den tillfredsställelse, sem den slutliga befrielsen från alla tvifvel och trångmål skänker. Vår resa längs norska kusten var en vandring bland tusentals vänner, i alla städer flaggades, invånarne hade i mängd samlat sig på bryggorna, och ett oändligt jubel helsade oss. Öfverskridandet af polcirkeln afslutar på ett naturligt sätt min berättelse, och det är visst öfverflödigt att försäkra, att vi alla briana af längtan att återse det hem, för hvilket vi så hårdåt kämpat.