Aftonbladet – 30 september 1874, sida 2

Den i morgon hos Stockholms stadstfullmäktige till behandling föreliggande frågan om upphörande af öfverståthållarens sjelf skrifna ordförandeskap hos hufvudstadens kommunalrepresentation och dess fördelningar är ingalunda ny. Redan i Januari mänad 1869 väckte frih. Liljencrantz hos fullmäktige motion derom, att ordförandeskapet hos förvaltningsnämnderna skulle upphöra. Innan emellertid beredningsutskottet hunnit blifva färdigt med sitt först i November månad samma är afgifna betänkande i ämnet, hade samme frih, Liljencrantz, i sin egenskap af representant för hufvudstaden i riksdagens Andra kammare, der väckt en mo tion om det sjelfskrifna ordförandeskapets upphörande såväl hog stadsfullmäktige och i beredningsutskottet som hos nämnderna. Lagutskottet tillstyrkte motionen i hvad den rörde fullmäktige och beredningsutskottet, men fann riksdagen sakna grundlagsenlig befogenhet att taga befattning med frågan om ordförandeskapet hos nämnderna, hvarom bestämmelserna förekomma i de för.dessa nämnder utfärdade instruktioner, hvilka icke tillhöra kommunallagarne. Den af lagutskottet tillstyrkta förändringen i hutvudsgtadens kommunalordning bifölls af Andra kammaren, men afslogs af åen Första, till följd hvaraf förslaget hade hos riksdagen förfallit. Beredninggutskottets först i November månad afgifna utlåtande öfver den hos fullmäktige väckta motionen alstyrkto den samma kort och goåt, under åberepande at nämndernag afstyrkande yttranden, och då ärendet den 1 December förekom hos full. mäktige, råkade hr L. J. Hierta, som skulle öppna öfverläggningen, att dröja med att begära ordet till dess klubban bade fallit, bekräftande ordförandens förklaring att utlåtandet var af fullmäktige bifallet, och frågan föll sålunda utan att oågon öfverläggning derom hade egt rum. Medan öfverståthållareplatsen stod ledig förliden vår, upptogs frågan nu ånyo hos fullmäktige genom en af hrr Adelgren, Sjöberg. frih. v. Däben, Grafström, Lilienberg, Bergqvist, Adlersparre, Gagge, Morssing och Isacsson aigifven motion, hvilken, såsom vilgårdagsbladet nämnde, blifvit afstyrkt af berednivgsutskottet och nämnderna, hvilka sistnämnda dervid hvar för sig åberopat sina 1869 at gilna yttranden. Detta är i korthot gången af denna frågas behandling hittills. Bland de yttranden, som derunder afgifvits för och mot den påyrkade reforrsen, torde det nu, då ärendet ånyo föreligger hos den myndighet, som saken närmast rörer, vara skäl erinra om det, som afgafs af 1869 års lagutskott. Utskottet fäste uppmärksamheten derpå, att enligt den för bufvudstaden gällande kommunalförtattning ankommer det på öfverståthållareombetet dela att, efter underställning, antingen fastställa eller ogilla vissa hos stadsfullmäktige fattade beslut, dels ock att upptaga och afgöra besvär öfver follmäktiges beslut i stadens gemensamma angelägenheter. Och utskottet tillägger: Den pröfning, som sålunda tillkommer öfveråthållaren, utgör ett särdeles vigtigt skäl till att vidtaga den föreslagna förändringen; ty utom det att, på sätt motionären anmärkt, öfverståthållaren under närvarande förhållanden ganska lätt kunde blifva försatt i en skef ställning, egnad att framkalla missförstånd och misstydningar, bör ej heller förbises, att det äfven strider mot andan af vår lagstiftning i öfrigt att låta samma ärende i två instanser af samma person handläggas, hvilket derför torde böra, så vidt möjligt är, undvikas. Den större tillgång på intelligens, förenad med administrativa och juridiska insigter samt vana vid offentliga förhandlingar, som Ä hufvudstaden finnes koncentrerad och som tvifvelsutan aldrig kommer att sakna representanter bland stadsfullmäktige derstädes, innebär en säker borgen för det antagandet, att inom denna korporation städse skola finnas män, hvilka ega vilja och förmåga att med nit och skicklighet bestrida ordförandebefattningen.Vi nämnde att detta utlåtande, som raotiverade lagutskottets hemställan att kommunalförfattningen för Stockholm måtte så ändras, att ordförandeskapet hos stadsfullmäktige och beredningsutskottet komme att upphöra, blef af Andra kammaren bifallet. Beslatet derom fattades utan votering och nästan enhälligt. Under dena föregkende öfverläggningen var det, anmärkningsvärdt nog, en af hufvudstadens dåvarande representanter, som hufvudsakligen och med sator ifver motsatte sig detsamma. Deune var : br Lindhagen. Argumentationen i hans vidlyftiga anförande var densamma som man sednare återfann i nämndernas samma j. år afgifna uttalanden och hvilken nu, fem ; år sednare, går igen i nämndernas och beredningsutskottets yttranden, Hufvudsum; man al hr Lindhagens yttrande, likasom , sedermera af de nyssnämnda korporationeri nas, var att sambandet emellan statsförvalt-; ningen och kommnnalförvaltningen vore i l ; ; J Stockholm så stort och så nödvändigt, att man, för att kunna bevara detta samband, nåste bibehålla gällande stadgande i afseende å öfverståthållarens ordförandeskap, samt att, ehuru Stockholm utgjorde ett öfverståthållaredöme och således dess styresgBan, öfverstätbållaren, lämpligen kunde i vissa afseenden jämföras med landshöfdin3arne, gamme ämbetsman likväl företrädesvig borde betraktas såsom ståendo i samma förhållande till Stockholms stadsfullmäktige som i öfriga städer magistraten till allnänna rådstugan, eller, der stadsfullmäktige unnes, till desse. Man finge således icke leraf, att landshöfdingarne icke vore sjelfskrifne ordförande uti landstingen, draga len slutsats, att öfverståthållaren icke heler borde vara sjelfskrifven ordförande för Stockholms gtadsfullmäktige. Innan vi för egen del göra några inkast not denna af hr Lindhagen först uppstälda och sedermera at häfvudstadens kommunala nyndigheter upptagna argumentation, anse vi oss böra erinra om hurn densamma uppattades och bemöttes af en dåvarande 1elamot af lagutskottet, hvars ord genom den tällning, han sedermera intagit, fått en ;skad betydelse, Dåvarande representanten ör Kristianstad, nuvarande statsrådet och hefen för civildepartementet, upptog till emötande hr Lindbagens anförande och rttrade dervid bland annat: Emot det först begagnade argumentet tillåter ag mig anmärka, att motsatsen emellan statsörvaltning och kommunalförvaltning icke är så bsolut, som den förste talaren synes antaga. värtom sammanfalla dessa båda arter af förallae i sina lägre förgreningar så nära med varandra, att ett särskiljande deraf icke är aöjligt, hvadan också någon särskild anstalt för evarande af samband dem emellan icke erforras. Visserligen är kommunen en organisk el af staten, hvilken del såsom sådan lefver itt eget sjelfständiga lif, men han är jämväl en dministrativ afdelning af staten, hvarför kom vunalförvaltningen också ingår såsom moment statsförvaltningen. Sambandet emellan omförrvälda tvänne arter af förvaltning synes icke eller i Stockholm vara så mycket nödvändigare ch större än i andra stadskommuner, att stadsillmäktige i Stockholm förty böra fortfarande ara i saknad af den rättighet att sjelfve välja in ordförande, som tillkommer stadsfullmäktige ls! öfriga städer. g Hvad angår det andra La mot lag-18 tskottets tillstyrkan af bifall till friherre Lilncerantz motion, har jag intet emot att jämira öfverståthållaren icke allenast med landsm öfdingarne i rikets län, utan äfven med magifå raterna i rikets öfriga städer. Jämförelsen g ed de förra kommer icke, såsom den förste taa ren (hr Lindhagen) synes hafva medgifvit. att)?