Aftonbladet – 29 september 1874, sida 2

af öfverståtbållarens ordförandeskap hos js stadsfullmäktige, beredningsutskottet och ji förvaltningsnämnderna. Ja, det vill synas, jie som om der helsosamma devotion, som borde l: inskärpas i förhållande till Kungl. Maj:t i och Sweriges Krono, är vorden utsträckt je jemväl till den embetsman, som äger ilc Staden och på Malmarne uti Konungens i: atälle att bjuda och befalla. Berednings-i utskottet befinnes nemligen vara så genom-!( trängdt af hörsamhet, tjenstvillighet och: devotion för hr öfverståthållaren, att det ej dristar i fråga sätta ringaste förändring i!l den -undåntagsställning, i hvilken hufvud-1 stadens kommunalförvaltning finnes försatts genom öfverståshållarens sjelfskrifna ord-( ; L j L ( ( 4 q Å i j f ; förandeskap hos kommunalrepresentationen i och dess fördelningar. Beredningsutskottet, likasom nämnderna, hvilka ej gifva utskottet efter i underdånig devotions; tet i andanom hela kommunalförvaltningen falla sönder, om öfverståthållaren skulle upphöra att utgöra det behöfliga sambandet. Och så inbjuder utskottet stadsfullmäktige att gifva sig sjelfva och Sveriges första kom mun det fattigdomsbevis, som. innefattas il: dess uttalande att det icke kunde på förhand med säkerhet beräknas, att enskilda personer med dertill nödiga egenskaper alltid skolal: finnas inom kommunen, hvilka äro både i tillfälle och hugade att under längre tid åtaga sig det ansvarsfulla och svåra värfvet attl: vara ordförande för stadsfullmäktige i Stockholm och det tidsödande bestyret att jemväll! vara ordförande inom beredningsutskottet. —): Man har verkligen icke så sällan förebrätt hufvudstaden för bristande kommunal anda, om med rätt eller orätt vilja vi icke l: för ögonblicket undersöka; men svårligen skulle någon hufvudstadens värste veder-: sakare kunnat mot ataden och dess invå-) nare framkasta en mera kränkande tillvi telse än den, som här uttalats af dem, som genom uppdraget att vara ledamöter af beredningsutskottet äro att betrakta såsom de utvalde bland kommunens förtroendemän. Alla rikets: öfriga städer samt med alla landskommuner, ända till de allra obetydligaste, måste se till att de inom sig finna det medborgerliga Sinne och det intresse för kommunens. . gemeasamma angeläggnheter, som erfordras för ait om dessa angelägenheter taga behörig vård; men landets hufvudstad, rikets första kommun, i hvilken dock, i följd af sakens natur, måste finnas större tillgång än på något annat ställe k personer med bäde administrativ och juridisk erfarenhet, den antages skola en vacker dag kunna stå rådoch redlös, om icke den af konungen i nåder utnämnde öfverstöthällaren har till embetspligt att taga denna så jemmerligt vanlottaie kommuns angelägenheter i sin hand! Man kan i sanning icke gå längre i sjelfförnekelse, än genom uppställande af ett sådant antagande. Skada blott att det ådagalägger en icke mindre grad at kortsynthet. Utskottets nerrar ledamöter, som anse det rimligt och sannolikt, att tider kunna inträffa då det icke skall blifva möjligt att bland denna stora kommuns invånare uppsöka någon enda, gom är vuxen och villig att åtsga sig uppdraget att leda stadsfullmäktiges och beredningsutskottets förhandlirgar, tyckas icke kunna tänka sig att det förhållande kan med vida högre grad af sannolikhet in träffa, att till öfverståthållare kan råka blifva utnämnd en person, som visserligen af k. m:t betraktats såsom mycket skicklig och lämplig att hålla stadens-invånsare uti pligtig hörsamhet, rättrådighet,tjenstvillig het och devotion för k. m:t och kronan, men likväl i ganska hög grad saknar de egen skaper, som erfordras för att, såsom ordförande hos stadsfullmäktige och beredningautskottet, stå i spetsen för den kommunala förvaltningen. Genomträngdt af pligtig devotion, hyllar utskottet tydligen den satsen. att den Gud gifver ett embete, den gitver Han ock förmåga att sköta det, och utskottet Itror följaktligen, att allting skall vara och förblifva väl bestäldt med öfverståthällaren såsom ordförande, hvaremot utskottets lrr Iledamöter, under devotionens bedöfvandein flytande, alldeles råkat förbise den omstän: digheten, att om onekligen ordförandeskaIpet hos stadsfullmäktige och, framför allt, hos beredningsutskottet är ett både maktpåliggande och mödosamt åliggande, så varder det å andra sidan, lemnadt af medborgerligt förtroende, ett på samma gång mycket hedrande och mycket inflytelserikt uppdrag, och att det derför alldeles icke bör vara att befara, att inom ett så stort samhälle som Stockholms kommun det icke skall finnas personer, sem både äro uppdraget vuxna och villiga att åtaga sig detsamma. Och medan vi äro på detta kapitel, så må det tillåtas oss fästa uppmärksamheten derpå, att den kommun, om hvilken här är fråga, måste lida icke ringa olägenhet deraf att den, som står i spetsen för kommunal-tförvaltningen såsom stadsfollmäktiges ordförande, icke har den ställning och kan utöfva det inflytande, som naturligen tillfalla en person, utkorad till uppdraget genom sina medborgares förtroende. Uppfattningen af och omdömet om förslag och: framställningar bero icke sällan i ganska väsentlig grad på deras upphof, och vi tro icke nä gra vidlyftigare utläggningar behöfliga för att Adagalägga, att. förslag och framställningar, utgångna från en kommunens förtroendeman, ofta skulle befinna sig i en bättre ställning än sådana, som ha sitt ursprusg från en konungens embetsman, ja att fall kunna förekomma, då förslag från det ena.-hållet skolle helsas med bifall, men väcka anstöt då de komme från det andra. Dortill kommer, att man alldeles påtagligen minskar tillgången på nyttiga initiativ genom att göra öfverståthällaren jemväl till kommunalförvaltningens främste man. Det lider ju icke ringaste tvifvel, att om uppdraget att vara stadefullmäktiges och bered ningsutskottets ordförande genom val till-. fölle en duglig och för kommunens bästal nitälskande man, skulle den atällning, han innehade, och den öfversigt af förhållandena, den gåtve honom, ofelbart förmå honom tilll verksamt ingripande i flerehanda kommunnens angelägenheter. På samma gång hade: öfverstäthällaren, såsom chef för statens ad! ministrativa och exekutiva myndighet inom hufyudstaden, sig förbebållen rättigheten att taga initiativ ide förekommande fall, der han anskge några mått och steg at behof. vet påkallade. De verksamma krafterna inom samhället skulle således bestämdt skas genom den förändring, som motionersa i äm. net åsyftat, men som beredningsutskottet och nämnderna afstyrkt, Upprigtigt sagåt, tänka vi också verkligen bättre om de aktade medborgare, som innehafva dessa förtroendenppdrag, än att de skulle hafva verkligen varit ur stånd att inse dessa och mångfaldiga andra fördelar, som det sjelfskrifnå ordförandeskapets upphörande skulle medföra. Vi se il deras utlåtanden helt enkelt ett vitnesbörd om det förderfliga inflytande, som öfverståt