Aftonbladet – 29 september 1874, sida 2

Bort, bort, du stygga hund! upprepade den lilla favoritens vackra beskyddarinna. Keeper lade hufvudet åt sidan och höjde ett så klagande tjat, att den unga flickan utbrast i det gladaste skratt, som upplyste hela hennes täcka ansigte likt det klaraste solsken. Cyril skyndade till hjelp, ropade på sin hund och bad om ursäkt för hans obelefvade, landtliga fasoner. Den unga flickan skiftade färg, då hennes blick föll på kaptenen, men då hon flyttade blicken till Cyril, göt sig en varm och djup rodnad öfver panna, kinder och hals, och med en blyg, hastig böjning på hufvudet, hvilken knappt kunde få namn af helsning, skyndade hon bort till en vagn, som väntade på henne vid hörnet; hon hoppade upp den samma med mera brådska än grace och gynde sitt täcka, rodnande ansigte i ett örn. 5 Ack, tant, jag blef så rädd! Du oförståndiga barn!s Tanten anade föga, hvarför det dåraktiga hjertat slog så häftigt under den nya sammetskoftan. Nej, hvad ser jagh fortfor den äldre damen, i det hon höjde dubbellorgnetten till sina ögon och lutade sig fram, det är Charles Hartwell! Han känner igen mig och bockar sig, Skada, att jag ej var med och kunde presentera honom för dig, Han är en af mina största favoriter; var det hans hund, som anföll Pip? Den unga fickan svarade ej, Nå, vid himlen!s utbrast kaptenen, då vagnen ilade bort. Hvilka voro de? frågade hans följeslagare. 1 De! Jo, den ena var mrs Charlton Leigh, en mycket hygglig fru och den vildaste lejonjägare af sitt kön, Gare ä vous! Har