Aftonbladet – 29 september 1874, sida 2

sens räd, och den nyheten, att finansministersportföljen öfverlemnats åt godsegaren rih. J. G. N. 8. Åkerhjelm, under de två jenaste riksdagarne Andra kammarens vice alman samt af den allmänna meningen anjagen såsom sjelfskrifven talman i samma kammare, när den man, som under nu lövande period innehaft denna ansträngande vefattning, önskade draga sig tillbaka. Ett emotsagdt rykte, som torde vara fullt till. örlitligt, ställer hr Werns afgång i samvand med den af innevarande års riksdag intagna skogslagen för de delar af Norr-) vottens län, som ej höra till Lappmarken;: an har fått till efterträdare ordföranden il! let riksdagens särskilda utskott, som utarbetat denna lag. Med hr C. F, Wern träder en i flere hänseenden märklig personlighet utur rådzammaren, men, som vi väga hoppas, ej illbaka från den politiska vädjobanan. När: han år 1870 intog den plats, han nu lem-l: lat, hade han bakom sig en redan långvarig och vacker verksamhet såsom folkrepre-: sentant. Sedan 1847, då han efterträdde sin fader som riksdagsman i borgarstånlet, har han, med undantag för 1856—1858 samt 1862—1863 årens riksdagar, deltagit I samtliga riksmöten, som ledamot först -af borgarståndet, sedan af den nya representationens Första kamraare. Han har under sin riksdagsmannabana kraftigt verkat för tidsenliga reformer i näringslagstiftningen, ban har ifrat mot den statskyrkliga ofördragsamhet, som änna för ej länge sedan gjorde Sverige vanryktadti främmande land, han har — äfven säsom författare — arbetat för den representationsreform, under bvilkens nyasera han skulle blifva statsråd och chef för finansdepartementet. Om hans förvaltning af detta embete skall säkerligen omdömet, om är alltid aktningsfullt, utfalla olika på olika båll. Här är icke stället att i enskildheterna genomgå denna förvaltning, men om några, framför andra minnesvärda data lär det dock ej vara ur vägen att påminna. Hr Weern har, såsom finansminister, med utmärkelse fäst sitt namn vid tvänne mycket betydelsefulla åtgärder: myntreformen och myntkonventionen med Danmark samt den i år antagna förordningen om Sveriges och Norges ömsesidiga hbandelsoch sjöfartsförbindelser. Den senare mbste i all synnerhet betraktas såsom hr Weeros verk. Med fullaste skäl egnades å den dag, då den nya mel: lanrikslagen vann kamrarnes godkännan. de, lyckönskningarna ifrämsta rummet åt den man, som ej blott kontrasignerat k. m:ts proposition till 1874 års rikedag, utan ock såsom motionär i Första kammaren år 1868 bragte ärendet å bane på ett sådant sätt, som säkerligen ingen annan at den svenska folkrepresentationens medlem mar skulle hafva förmått. Bland detaljerna af den nu afgångne finansministerns embetsverksamhet lägga dessa tvänne åtgärder en tyngd i slutomdömets ena vågskål, som uppväger mångt och mycket, hvilket man kunnat önska aunorlunda, eller hvilket uteblifvit. Den förringas ej heller, derest man sknile säga, att tidsomständigheterna varit gynsamma och stått honom bi; ty det kan sättas i fråga, om ej statsmännen mindre fela genom att ej åt sig skapa en gynsam situation — något som ty värr allt för ofta har det felet att ej vara möjligt — än der: igenom, att de ej förstå eller ej våga att begagna den, gom erbjuder sig. Vi kunde vidare erinra om, att hr Wern, om än på grund af initiativ från statsrevisioner och riksdagar, gjort sitt till åstadkommande af ökad enkelhet och reda i finansförvaltningen; att under hans embetstid tuvllförhällandena mellan Sverige och Danmark blifvit bragta till ett mera tillfredsställande skick; att man har honom att tacka för kronobrefbäringens afskaffande med flere åtgärder, som varit mera förtjenstfulla och af behofvet påkallade, än i ögonen fallande eller af en högljudt gillande opinion uppburna. Billigheten fordrar ock att erkänna, pär br Wern nu afgår på grund af on af riksdagen önskad och för dess del besluten lagstiftning, som han ej kan gilla, att under hang embetsförvaltning statens skogeghushållning gjort framsteg, som ej äro att ringakta. Att hr Wern ej velat böja rig för den af riksdagen uttalade åsigtiskogsfrågan, åt hvilken vi för vär del ej kunna annat än önska all framgång, bör såsom hvarje öfvertygelse, hvilken gör skäl för detta namn, respekteras — skulle man än finna denna oböjlighet något oväntad från en minister, som funnits vara redobogen att gå in på senaste riksdagens omarbetning af k. m:ts banklags-proposition. Emellertid — den nu afgångne ministerns hållning och verksamhet kunna ej bedömas isolerade, utan böra betraktas såsom del af ett helt, nämligen den regerings, hvilken hr Wern tillhört. Det är nu ett gammalt tal, som torde vara svårt att bestrida, attregeringens ställning redan länge hvarken är klar eller fast. Till en del må detta vara omständigheternasg skuld, till en del åter är ået lika säkert personernas; vi skola söka att förklara, huru. Sedan 1865 lefva vi i ett af dessa öfvergångsskeden då, enligt det Tegnöerska uttrycket, tidens orm byter skinn, då sam hället lider af de mångfaldigå, lifligt kända och ifriga, men ej ännu till klarhet komna behofvens och önskningarnas illabefinnande. Sådana tiderymder äro mycket märkliga att studera i efterhand, när de stridiga idkerna sofrats i kampen för tillvaro, när det naturliga urvalets lag småningom gjort sig gällande och ett oroligt famlande reformarbetes resultat omsider stå fördiga i lagar och institutioner, i samhälleliga seder och brak, Man finner då, när man vid en uppnådd hvilopunkt ser sig tillbaka, hur innebållsrik, hur fruktbärande en tid var, om hvilken de samtida -— upptagna af stridens oro och förgätande att summera ihop hvad som skedde — tyckte och klagade, att ingenting uträttades, Men en sådan tid är för dem, som äro kallade att i den verka, något tråkig och tröttande: den är ej de lysande segratnes, de på ryktets vingar burna namnens tid. Det är en sådan tid, vi lefva uti, sedan i December 1865 ståndsrepresentationen afträdde sin myndighet åt nya maktinnehafvare och grunden i sjelfva verket lades till hvad man — i obevakade ögonblick äfven från deras sida, som eljest ej vilja vidkännas, hur djupgående föränäringen var — ej utan skäl har kallat ett nytt statsskick. En öfvergångatid meddelar sin osäkra prägel åt dem, som äro den tidens barn. Hvilka motsägelser har ej den korta tiderymd företett, som den nya representationen hittills upplefvat! Få hr äro förflutna, sedan inför den ena kammarens ögon alla privatbanker voro en styggelse: de ha nu blifvit samma kammares skötebarn. Ejlänge sedan höll man, från de grusade näringarnä8 sorgliga ruiner, tål om export af matjord såsom Sveriges enda ressurs: i dag ha den protektionistiska lärans mest bekännelsetrogna anhängare endast ett löje öfrigt — ARE RT der den och kasta den i kaminen, då en dunkel känsla lockade honom att i stället PESTSENESeSSE 1 SAN SIPRI Der